Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Varje dag är en mer spännande thriller än den föregående. Österrike har gett
Serbien ett omöjligt ultimatum. Om Serbien inte infriar det måste det bli krig. Serbien
backas av Ryssland, och Österrike backas av Tyskland. Farligast av allt är att
Österrikes martialiska utrikesminister, som nu inför hela världen demonstrerar att han
vill ha krig, uppmuntras till sin farliga kurs av tyske kejsaren. Men vad gör då
Ryssland? I sitt otroliga ädelmod övertalar det Serbien att acceptera Österrikes
ultimatum. Serbien går med på alla Österrikes orimliga och omöjliga krav utom ett,
som Serbien ber att få hänskjuta till Europadomstolen. Därvid måste Österrike gapa
och komma av sig med förhoppningsvis alla andra krigshetsare också. Allt beror nu
på om Österrike kan acceptera Serbiens ödmjuka och rimliga svar. Ännu kan kriget
undvikas.
O nej! O nej! O nej! Tillvaron brinner! Över en natt har det ljusa sällsamma paradis
som världen ännu var igår förvandlats till ett flammande inferno, till en hemvist för
djävlar och till ett ondskefullt helvete var plötsligt alla betraktar alla som sina fiender.
På en dag tycks livet, kärleken och allt gott som någonsin har funnits att ha förlorat
allt värde. Krigets kalla hänsynslöst brutala faktum har ruinerat och förstört allt
mänskligt, sunt och gott. Allt som jag och hela min generation ännu trodde på igår är
oåterkalleligen förbi. Jag är en främling inför denna nya grymma till dårskap och
djuriskt vanvett upphetsade värld, och jag gråter, såsom Disraeli och Cecil Rhodes
onekligen hade gjort om de hade levat idag.
Med hela mitt hjärta hoppas jag nu endast och ber till Gud att detta krig
åtminstone måtte bli snabbt avklarat.
Jag befinner mig vid fronten. Överallt omkring mig dör människor som flugor.
Detta krig går till ungefär som så att alla skjuter på alla och dödar alla så gott det går,
ty det är svårt att i frontens dammtöcken se vilken nationalitet de soldater som man
får syn på tillhör. Det kan vara våra egna som flyr i panik, och det kan vara tyskarna
som försöker att storma oss. Vilka de än är som hela tiden störtar omkring oss så
överlever ingen, ty våra vapen är sådana att de dödar allt och alla med förbluffande
effektivitet. Och det är säkrast att döda alla man ser, ty vem vet om de är fiender eller
ej? Jag är övertygad om att denna dundrande, giftiga och dimmiga öde värld är
helvetet, som jag slutligen har nått efter ett hårt fall från gårdagen, som redan är så
avlägsen att dess paradis inte längre verkar att ha varit sant.
Ett sjukhus har plockat upp mig från slagfältet. Jag vet inte vad för ett sjukhus det
är, men det är dåligt planerat, stinker, har ont om platser och tycks vara de flestas
väntrum inför döden. En gång friska unga soldater hör jag oavbrutet dag och natt
skrika, jämra sig, yra, kräkas och ängslas i hysteriska dödsvåndor. En liten bäck av
blod rinner under min säng från min grannes bädd. Han är död. De har ej hämtat
honom ännu.
Själv överlever jag troligtvis, ty jag har endast förlorat en arm. Men vem vet?
Kanske jag dör i alla fall, ty de flesta tycks ju trots lindriga skador inte komma ifrån
förlossaren stelkramp.
Jag har överlevt sjukhuset, stekpannan i vilken så många av mina vänner gick åt,
och återvänder nu till fronten, det vill säga hoppar tillbaka in i elden.
Det lär gå bra för min före detta kollega och alltjämt varande kompis före detta
marinminister Churchill och hans vänner i parlamentet som bestämmer över världen
utan att ha sett hur ett modernt krig fungerar i praktiken. Därför fick de sig en bakläxa
genom ett gatlopp i Gallipoli.
131