16.07.2013 Views

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

helvetet brakade löst igen under ledning av en romare från Korsika. Skratta, o Rom!<br />

Skratta tills du gråter, ty du är den eviga förstörel<strong>se</strong>ns stad.<br />

O Gud, i hela mitt liv har du tvingat mig till vad jag icke har velat. Du har grymt<br />

lekt med mig i hela mitt liv och kastat mig från jämmerdal till jämmerdal, från<br />

besvikel<strong>se</strong> till besvikel<strong>se</strong> och ständigt gjort mitt öde tyngre och bittrare att bära i din<br />

outrannsakliga nyckfullhet. Som trettioåring hade jag en dag av lycka, då jag efter<br />

fullbordandet av David erbjöds en anställning på livstid som Florens skulptör. Jag<br />

skulle få enbart skulptera i hela mitt liv och därtill få hus och verkstad och allt av<br />

staden, och intet tycktes mig mera idealiskt och önskvärt. Men du kastade mig in i<br />

påvens lejonkula, gjorde mig till hans livegne slav, band mig till händer och fötter, lät<br />

mig knappt fullborda en enda staty på tjugo år och utnyttjade mig enbart till vad jag<br />

icke ville, medan Florens saknade mig och sörjde över mitt öde. Kort sagt, du gjorde<br />

mitt liv till en mardröm av ofrid och lät mig förspilla det ena decenniet efter det andra<br />

på att tvingas tillfredsställa godtyckliga påvars sällsamma nycker och<br />

storhetsvansinniga fåfänga – den ena påven vildare och nyckfullare än den andra. De<br />

gjorde mig till ett ledbrutet kräldjur, till en förintad lakej, vars hjärta de älskade att<br />

krossa och aldrig upphöra med att krossa, tills mitt hjärta och alla mina drömmars<br />

skulpturer och hopp om att få skulptera något riktigt bara var söndersmulat krossat<br />

grus. Tu<strong>se</strong>n gånger drev du genom påvarna rostiga spikar in i mitt hjärta. Men på<br />

dessa ödets förfärliga och fatala slingervägar utmed branter och stup förde du mig<br />

blott för att leda mig till målet, som jag icke såg men väl du såg, och som jag utan<br />

dessa vanvettiga irrvägar aldrig hade kommit fram till – skulpterandet av<br />

Peterskyrkan.<br />

<strong>Den</strong>na uppgift var meningen med alla mina tragedier. Du har låtit mig genomföra<br />

den tillräckligt långt för att den inte längre skall kunna bli gjord enligt andra planer än<br />

mina. Allt är klart för att min största och vackraste skulptur till din ära – kupolen –<br />

skall kunna börja resas. Allt är beslutat och planerat, och ingenting står mellan nuet<br />

och verkets fullbordan utom tiden. Och då kallar du mig hädan. När jag äntligen får<br />

skulptera något riktigt får jag icke själv <strong>se</strong> det bli färdigt. Du låter mig dö på berget<br />

Nebo, Herre, och endast få njuta av visionen av mitt livs förverkligande.<br />

Outrannsakliga är sannerligen dina vägar, o Herre.<br />

Jag är gammal som gatan, och livet hastar mot sitt slut. Intet gott har jag gjort<br />

under mitt liv utom en enda sak som jag inte får fullborda själv och som väl knappast<br />

kommer att göras så fullkomlig av andra som jag skulle vilja göra den. Jag har lekt och<br />

bollat, ritat roliga figurer och gjort bilder, allt blott av fåfänga, tidsfördriv och skoj. För<br />

<strong>se</strong>nt <strong>se</strong>r jag lju<strong>se</strong>t, och lju<strong>se</strong>t är för gudomligt och klart för att fåfänga jag skall kunna<br />

göra någonting med det.<br />

O stolta Florens, o vänliga Bologna, o gröna Toscana, o anrika Rom, ja, ni gjorde<br />

mig alla, men historien är bara ett skådespel, som måste ta slut.<br />

En målare i renässan<strong>se</strong>ns Venedig:<br />

Nej, nu får jag sannerligen skärpa mig. Skall jag bli en målare eller skall jag bli en<br />

vivör? Hur förälskad jag än är i att vara bägge kan jag inte vara bägge hela tiden. Det<br />

går inte längre.<br />

O gudomliga bedårande Maria Leonora, varför trädde du in i mitt liv? Om inte du<br />

hade varit så hade jag säkerligen nu haft min Kristi Himmelsfärd färdig och prisad<br />

från Florens till Wien! Med den hade jag antagligen vunnit den <strong>stora</strong> tävlingen för<br />

ännu icke i lju<strong>se</strong>t varande professionella konstnärer och kanske fått mitt namn fört på<br />

ryktets vingar ända till Rom! Men ack, så gick det ej. I stället fann jag dig, i stället<br />

89

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!