Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

helvetet brakade löst igen under ledning av en romare från Korsika. Skratta, o Rom!
Skratta tills du gråter, ty du är den eviga förstörelsens stad.
O Gud, i hela mitt liv har du tvingat mig till vad jag icke har velat. Du har grymt
lekt med mig i hela mitt liv och kastat mig från jämmerdal till jämmerdal, från
besvikelse till besvikelse och ständigt gjort mitt öde tyngre och bittrare att bära i din
outrannsakliga nyckfullhet. Som trettioåring hade jag en dag av lycka, då jag efter
fullbordandet av David erbjöds en anställning på livstid som Florens skulptör. Jag
skulle få enbart skulptera i hela mitt liv och därtill få hus och verkstad och allt av
staden, och intet tycktes mig mera idealiskt och önskvärt. Men du kastade mig in i
påvens lejonkula, gjorde mig till hans livegne slav, band mig till händer och fötter, lät
mig knappt fullborda en enda staty på tjugo år och utnyttjade mig enbart till vad jag
icke ville, medan Florens saknade mig och sörjde över mitt öde. Kort sagt, du gjorde
mitt liv till en mardröm av ofrid och lät mig förspilla det ena decenniet efter det andra
på att tvingas tillfredsställa godtyckliga påvars sällsamma nycker och
storhetsvansinniga fåfänga – den ena påven vildare och nyckfullare än den andra. De
gjorde mig till ett ledbrutet kräldjur, till en förintad lakej, vars hjärta de älskade att
krossa och aldrig upphöra med att krossa, tills mitt hjärta och alla mina drömmars
skulpturer och hopp om att få skulptera något riktigt bara var söndersmulat krossat
grus. Tusen gånger drev du genom påvarna rostiga spikar in i mitt hjärta. Men på
dessa ödets förfärliga och fatala slingervägar utmed branter och stup förde du mig
blott för att leda mig till målet, som jag icke såg men väl du såg, och som jag utan
dessa vanvettiga irrvägar aldrig hade kommit fram till – skulpterandet av
Peterskyrkan.
Denna uppgift var meningen med alla mina tragedier. Du har låtit mig genomföra
den tillräckligt långt för att den inte längre skall kunna bli gjord enligt andra planer än
mina. Allt är klart för att min största och vackraste skulptur till din ära – kupolen –
skall kunna börja resas. Allt är beslutat och planerat, och ingenting står mellan nuet
och verkets fullbordan utom tiden. Och då kallar du mig hädan. När jag äntligen får
skulptera något riktigt får jag icke själv se det bli färdigt. Du låter mig dö på berget
Nebo, Herre, och endast få njuta av visionen av mitt livs förverkligande.
Outrannsakliga är sannerligen dina vägar, o Herre.
Jag är gammal som gatan, och livet hastar mot sitt slut. Intet gott har jag gjort
under mitt liv utom en enda sak som jag inte får fullborda själv och som väl knappast
kommer att göras så fullkomlig av andra som jag skulle vilja göra den. Jag har lekt och
bollat, ritat roliga figurer och gjort bilder, allt blott av fåfänga, tidsfördriv och skoj. För
sent ser jag ljuset, och ljuset är för gudomligt och klart för att fåfänga jag skall kunna
göra någonting med det.
O stolta Florens, o vänliga Bologna, o gröna Toscana, o anrika Rom, ja, ni gjorde
mig alla, men historien är bara ett skådespel, som måste ta slut.
En målare i renässansens Venedig:
Nej, nu får jag sannerligen skärpa mig. Skall jag bli en målare eller skall jag bli en
vivör? Hur förälskad jag än är i att vara bägge kan jag inte vara bägge hela tiden. Det
går inte längre.
O gudomliga bedårande Maria Leonora, varför trädde du in i mitt liv? Om inte du
hade varit så hade jag säkerligen nu haft min Kristi Himmelsfärd färdig och prisad
från Florens till Wien! Med den hade jag antagligen vunnit den stora tävlingen för
ännu icke i ljuset varande professionella konstnärer och kanske fått mitt namn fört på
ryktets vingar ända till Rom! Men ack, så gick det ej. I stället fann jag dig, i stället
89