Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

har förvaltat arvet väl. Vårt rike är det förnämaste i världen, och likaså är vår konst.
Men det vilar ett bekymmer över oss, som ständigt växer och förmörkar vår horisont
och som kräver en olycklig lösning. Vad som bekymrar mig, mina herrar, är
framtiden.
Ser ni den växande mörka världsmakten bortom haven? Ser ni det barbariska Rom
med dess stela traditioner, smutsiga historia, blodiga ledare och förmultnande så
kallade republikanska system? Undrar ni icke liksom jag hur en så tygellös stad av
gudarna tillåtits växa till att bli världens enda hopp? Är det icke häpnadsväckande att
en sådan karbunkel redan har uppslukat halva världen?
Ni känner alltför väl till att jag tyvärr står utan någon arvinge. Vårt rike
Pergamon, som den store Eumenes grundade, lever blott på ekon från världens stora
förflutna. Hon består blott av svallvågor från det gamla Hellas. Vi har förvaltat vårt
klassiska hellenska arv klanderfritt och noggrant, men i dag står vi inför situationen
att vi icke längre kan ge det vidare till någon av våra egna. Vi måste testamentera det
vidare till någon utomstående makt eller uppleva hur hon förgås i olyckliga
inbördeskrig eller se henne på annat sätt förfalla och bli till intet. Det är min plikt att
välja den minst vämjeliga av alla olyckliga lösningar, och därför har jag valt den
första. Och jag har valt att ge henne åt Rom, som idag är världens enda hopp.
Jag ber er, bli inte förskräckta, förgrymmade eller nedslagna. Det är tyvärr det
enda riktiga som jag kan göra. Jag tänker blott på Pergamons väl, och ett mindre
olyckligt val än det jag har gjort kan icke göras, emedan alla andra val måste bli
avgjort värre. Jag vet att Pergamon måste bli olyckligt under Rom, men mindre
olyckligt kan det icke bli under någon annan. Vårt rikes situation är tragisk, men jag
ber er att minnas att så är hela världens.
Jag bör även framhålla för er att Pergamon under Rom trots allt fortfarande kan
vara Pergamon. Det att ni styrs av romare behöver ingalunda medföra att ni inte
längre får styra er själva. Jag är förvissad om att det enda som ni verkligen har förlorat
när ni har blivit en romersk provins är er siste konung.
Se, nu går solen ner över havet. Den går ner inte endast för oss, utan jag är rädd att
den är på nedgång för hela den hellenska världen. Framtiden tillhör Rom, och tyvärr
tillhör Hellas det förflutna.
Vi, Pergamon, Rhodos samt Alexandria, utgör de sista stödpunkterna för det
gamla Hellas. Mitt testamente kan ses som ett försök till att på fredlig väg få
Pergamon under Roms beskydd på så sätt att det ändå utan skada kan få fortleva
såsom sig självt; och jag ber till gudarna att detta mitt försök må lyckas. Jag ber även
att Alexandria och Rhodos må undgå förstörelse när dessa uppslukas av Rom, vilket
jag tyvärr måste anse som oundvikligt. Om Rom måste bli framtidens världsrike, så
må det då icke vila på ruiner av det förflutna utan på pelare av det förflutna. Ty vad
kan väl framtiden bli utan det förflutnas fasta grund? Måtte aldrig Museion i
Alexandria brinna eller Rhodos stolta stoder och statyer störta samman omskakade av
kriget. Ändå vet jag att Hellas och allt hellenskt är dömt till så gott som total
undergång. Det enda som vi kan göra är att bromsa upp den och göra den så långsam
som möjligt. Måtte Zeus, Poseidon och Apollon hålla sin hand över allt det av
hellenskt evigt värde som trots allt ännu finns kvar, och åtminstone så länge de själva
får förbli gudar i himmelen.
Rom är barbariskt, mörkt och ruttet, men detta till trots står mitt enda hopp till
Rom.
Se, solen har gått ned. Jag tror att det nu även är dags för oss att gå ned.
28