Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Minariis vackra änkas sällskap. Maimiti och Moetua är änkorna efter öns två
mäktigaste, ädlaste och bästa män. Även Nanai söker skydd hos Maimiti.
Den som sörjer allra mest är dock inte Maimiti utan Edward Young. Han är nu
den enda människan på ön som kan läsa. Han är bildad och väluppfostrad, ädel och
mycket godhjärtad. Han var Christians närmaste man. Ingen saknar Christian och
Brown och de andra döda mera bittert än Young. Han känner sig som om han var den
siste överlevande ensamme mannen på hela ön. Alexander Smith blir ett stöd för
honom, men de är tillsammans långt ifrån lika starka som Christian eller Minarii. Och
snart börjar de lockas av McCoys och Quintals smärtstillande ljuvt bedövande sprit.
Även en del av kvinnorna börjar besöka bryggeriet. Det är Hutia, Prudence och
Susannah, Williams, Mills och Martins änkor, som går dit, och ibland följer även
Jenny, Browns goda änka, med dem. Sarah och Mary, Quintals och McCoys hustrur,
dricker även mycket med sina män. Tungsinnet, melankolin och sorgerna efter de
saknade blir dem alla för tungt om de inte dricker, och att dricka är det enda som kan
lindra det eviga svårmodet. Maimiti med Moetua och Nanai och även Taurua och
Balhadi vägrar dock att ha någonting med dryckesbröderna att göra.
Allt oftare besöker Young och Smith det oemotståndliga alkoholhuset. Det börjar
emellertid nu bli ganska märkbart att Quintals förstånd har börjat ge efter. Allt oftare
sitter han och muttrar saker för sig själv som ingen människa begriper. Han är inte
längre samma goda kamrat som förr. Under den första tiden på ön var han den mest
arbetsamma och hjälpsamma av alla. Ingen utom Minarii var så stark och uthållig som
han. Han kunde allt. Ingens arbete var främmande för honom. Ofta hjälpte han
Williams när denne hade särskilt mycket brådskande arbete, han var Christians
trognaste medhjälpare, följeslagare och lärjunge i allt vad Christian gjorde, och ofta
brukade han sitta och prata länge med Brown om kvällarna. Ingen älskade arbete så
som han på den tiden. Han var alltid hjärtlig, och hans entusiasm för livet på ön
eggade, inspirerade och gladde alla. På den tiden var han god vän med alla. Han var
inte särskilt klipsk men ändå sympatisk i sin enkla plumpa hjärtliga och uppriktiga
grovhet.
Förhållandet till infödingarna hade alltid varit hans svagaste sida. Han hade aldrig
gillat dem direkt. Han kallade dem negrer och spottade efter dem. McCoys sprit hade
gradvis förlett honom till lättja, och därav hade hans infödingshat fått näring. Lättja
kan ju få vilken dålig egenskap som helst att växa till oanade häjder. Och när Quintal
var riktigt full, vilket endast McCoys sprit kunde göra honom, så fanns det inte någon
mera djurisk och bestialisk mänska i världen. Som överberusad var Quintal alltid rena
rama gorillan, och det var McCoys sprit som överberusade honom och som väckte ett
inre till liv hos honom som borde ha fått lämnas i fred, ett omedvetet djuriskt
monstermedvetande, som bara var vild djurisk destruktivitet och ingenting annat,
med de mest obehärskade djuriska impulser och begär i släptåg, som gjorde honom
till ett rasande monster av brutalitet och de vildaste okontrollerbara lustar.
Det var efter striden med infödingarna som Quintal blev inåtvänd och började
grubbla och muttra för sig själv. Minariis död gick honom djupt till sinnes, och bördan
av skulden för de tre andra infödingsmännens död, som han själv hade tagit på sig,
gnagde honom i märgen. Kvinnorna hade uppfunnit lögnen att Quintal dödat alla fyra
för att försona Nanai och Moetua med de nio andra kvinnorna, deras lögn hade blivit
etablerad, och påverkad av spriten blev Quintal med tiden mer och mer övertygad om
att han faktiskt ensam var skyldig till alla fyra infödingarnas död. Och det blev till en
fix idé hos honom. Det var inte skuldkänsla eller samvetskval, men det var en sorts
brottsmedvetenhet, som med tiden blev allt mera outhärdlig för honom. Han var inte
längre samme glade hjärtlige kamrat som förr. Han hjälpte aldrig någon med något
mera. Till och med McCoy var ibland rädd för honom när han var ensam med honom.
241