Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Jaså, den där Napoleon har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och avlidit. Det kan
dock inte förnekas att han gjorde en viss framgång som vår tids utan jämförelse mest
iögonfallande narr.
Världen är en störtad ruin. I mitt livs gryning var den vacker, upplyst, perfekt,
härlig och i sanning vad Leibniz kallade den för. Idag brinner den upp i helvetet
tillsammans med allt som alla mänskor under min livstid trodde på. Rousseau var en
av dem som förstörde den. Han underminerade den med att uppvigla massorna emot
den. Inte förrän när han var död medgav han hur rutten, fördärvlig, sjuk, depraverad
och virrig han hade varit under hela sitt liv, och för det prisas han idag, alla tiders
mest omoraliske filosof, av hela världen i högre grad än Voltaire. Det ljus och den
härlighet som Voltaire gav människorna gav människorna åt Rousseau. Vad gav
Rousseau människorna? Ingenting som de inte redan hade utom den franska
revolutionen.
Franska revolutionen gjorde slut på den underbaraste värld som någonsin har
blivit upptecknad i historien. Musik, harmoni, idyll, bildning, klassicism, hög moral,
furstar som kunde regera, hantverkare som överträffade renässanskonstnärerna, och
ett universalparadis som bakgrund för allt detta, gjorde en handfull revolutionärer
slut på i våldets namn. De mördade och utrotade ett släkte vars enda aber var lyckan:
den franska aristokratin. De berövade en kvinna hennes make och hennes barn,
tvingade hennes älsklingsson till att förneka och förbanna henne och förbarmade sig
till slut över henne med att hugga av hennes huvud: Frankrikes drottning Marie
Antoinette. Det blodiga revolutionskapitlet slutade med att revolutionsdraken åt upp
sig själv. Tyvärr lyckades den dock ej. Den kräktes, och ur dess helvetesgap trädde en
man som nästan var Lucifer själv: Napoleon Bonaparte, vars enda yrke och livsmening
var fanatisk krigsgalenskap. Vad revolutionärerna hade gjort med Frankrike gjorde
Napoleon med Europa: han dränkte det i blod och lät elden härja tills Rysslands is
satte stopp för honom. Isen har legat över Europa sedan dess: bakåtsträvandets
religiösa is.
Dessa gissel är ej de enda som har flått jorden på dess skönhet. I England, det
ädlaste av alla länder, (varför, o England?) kom man tidigt på idén att ersätta
hantverkare med maskiner. Det satte fart på produktionen och fyllde fickorna med
pengar. Man byggde fabriker och byggde gångar och hål i jorden ner till helvetet och
allt för eldens skull, som giriga opportunister trots alla Solkungar, svenska Karlar och
Napoleoner tydligen aldrig kan få tillräckligt av. Penningtörsten, som egentligen först
skymtar gömd i Shakespeare bakom syndabocken Shylocks förvridna mask, drev dem
sedermera längre och längre, till byggandet av fabriker, till anställningen av barn för
att dessa skulle gräva i gruvorna, till förgiftandet av luften med rök, och till
förpestning, förslumning och vanställning av städerna, och de är tyvärr beredda att gå
hur långt som helst. Redan överges hantverkarna mer och mer, dessa ädla sympatiska,
anspråkslösa och dugliga satar, vilkas livs mening är att göra ett gott arbete. Tack vare
opportunismen gick sådana andar som Schubert, Keats och Mozart förlorade, och i
deras ställe ser vi börsnoteringar och dagstidningar med enbarmt erbarmliga nyheter.
Musiken håller på att gå under om den inte redan är begravd med Schubert och
Beethoven. Dess kanske sista hopp står till Mendelssohn och Chopin.
Ja, allt vackert, gott och paradisiskt och allt det som tillhörde den bästa av alla
världar finns inte mer. Det ljuva franska leendet begrovs med André Chenier, det
universella världslugnet bröts av Fichte, och tron på att allt engelskt är gott ligger
begravt under industristädernas gigantiska gravstenar till fabriker. Allt är förlorat.
Idag är världen den sämsta av alla tänkbara världar med ständiga revolter, oroligheter
och blodsutgjutelser överallt. Ingenting är längre som det skall vara.
Därför har jag nu på min ålderdoms vinter sökt mig till Gud. Han är den enda
goda idé som alltid har stått sig under seklernas gång. Jag vill ej säga vad jag tänker
113