Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Kapten Bligh inbillade sig att alla som stannade kvar på Bounty efter myteriet var
gemena hängvärda myterister, och att även den hederligaste och mest fläckfrie av dem
alla klart och tydligt måste vara det, eftersom han hade fräckheten att förbli på
Bounty. Så förblindad av sin sorg över förlusten av fartyget var Bligh, att han i sin
avund såg nästan alla som i motsats till honom fick stanna kvar på det som pirater,
oavsett om de gjorde det av fri vilja eller inte. Hans brev till den ädle och otadlige
Peter Heywoods moder lär ha tagit död på henne, emedan han genom det lyckades
övertyga henne om hennes ende sons stora skuld som myterist och pirat. Hur kapten
Bligh även efter myteriet och efter de fruktansvärda strapatserna kunde förbli så
grym, korkad och kortsynt står över all mänsklig fattningsförmåga, och hans brev till
Peter Heywoods moder står för alla tider som ett bevis för hans totala brist på rättvist
omdöme och mänsklig psykologi.
Men min käre bror, bry dig inte om att försöka upprätta mig. Det kan du endast
göra med att dra ner löjtnant Bligh i smutsen, och den uppmärksamheten är han inte
värd. Visserligen är du professor i juridik vid Cambridge och Bligh bara en grobian,
men han är ändå inte ens värd din kritik. Aldrig kommer världen att få veta hur jag
beundrade Bligh som sjöman, älskade honom som min välgörare under de goda åren
och gärna gick i hans ledband som han i Cooks. Bligh var kanske den perfektaste
sjöman som någonsin har funnits och därtill energisk och arbetsam och nitisk in
absurdum. Vid myteriet försökte han beveka mig med att påminna mig om att hans
barn hade fått rida ranka på mina knän. Han var ändå en människa som menade väl,
och han försökte göra det bästa för sina sjömän och skämde tidvis till och med bort
dem mera än någon av sina samtida kollegor. Han var god, även om hans brist på
mänsklig psykologi förstörde allt för honom. Han märkte inte när han sårade andra,
och en som inte märker det måste förr eller senare bli sårad i vattenlinjen själv.
6. Pitcairn
Men hur går det för oss nu då? Vi har fått sikte på en ö som ligger på ett ställe var
det enligt sjökortet inte borde finnas någon. Dock kan ön endast vara Pitcairn Island,
som inte ligger var den skulle ligga utan som i stället ligger mycket längre österut.
Den är helt enkelt felutprickad på sjökortet. En mera idealisk tillflyktsort kan det inte
finnas i Stilla Havet. Och ön visar sig snart vara helt obebodd.
Det är något ödsligt och olycksbådande över ön. Det är som om någon viskade till
mig från luften: "Detta är din sista hamn." Den är väldigt hög och brant, och väldiga
bergstora vågor piskar ständigt de branta klippväggarna, mot vilka de förgås i
kaskader av fradgande ilsket skum. Endast på ett ställe är ön landstigningsbar.
Vi bär allt i land från Bounty och bygger upp egna små hus på ön. Maimiti och jag
skaffar oss den vackraste tomten på hela ön, varifrån vi har en underbar utsikt över
den vackra bukten var Bounty ligger. Varje par bygger sin egen lilla stuga. Vi delar
inte upp jorden mellan oss utan betraktar hela ön som allas egendom och även
infödingarnas. De råaste av oss myterister knorrar och är emot det, men de får finna
sig i vad som sker för allas vårt bästa.
När vi har tagit allting i land från Bounty kör vi det vackra fartyget in till stranden
så att hon fastnar på grund. Därefter sätter vi eld på henne. Aldrig har jag sett en
större brasa. Nu är alla band definitivt avklippta mellan mig och England, mellan oss
och civilisationen, lagen och det inrutade samhällslivet. Ingenting kan nu någonsin
reparera den skilsmässa som har ägt rum mellan mig och England, mitt hem, min
bakgrund och mitt förflutna. Jag är en för evigt förlorad son som aldrig kommer att
kunna komma tillbaka.
231