Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Dante Alighieri:
Härlig är världen, gudomligt är allt, strålande skiner ljuset över allting som
levande är, och evigt underbart tycks mig livet. Se solens sken!
Kära dödliga, lyss till en som är odödlig! Minns ni mig? Jag är den man som
älskade Beatrice, som aldrig kom henne nära men som just därför älskade henne desto
mer. Jag är den man som fördrevs från Florens av mina fiender för att jag var bättre än
de. Jag är den som sjöng om Florens, som förvisades från Florens och som mera än
någon annan florentinare ärade Florens.
Ja, som ung vacker begåvad och ambitiös aristokrat i mitt livs enda hemstad
Florens hade jag en gång både makt, pengar, inflytande och allt. En familj hade jag
även som i mycket bidrog till att göra mitt liv till ett enastående utomordentligt nöje
som såg ut att aldrig vilja ta slut. Men det tog slut, tyvärr, ty jag försökte förbättra
världen.
Som medlem av de vita, som var aristokraternas parti i Florens, drog jag ut i kamp
mot korruption, lättsinne, odygd, förräderi, statsfusk och världslig oenighet. De
svarta, som var det kyrkliga partiet, besegrade oss, fördrev oss och tillintetgjorde oss.
Mitt hem skövlades och jag berövades familj, egendom, hemstad och allt, ty jag blev
landsförvist och hotades med döden om jag någonsin skulle våga komma tillbaka.
Sålunda jagad ut ur världens gemenskap, hänvisad till ingenstans och utan skydd för
alla vildmarkens fasor fann jag mig förirrad i den mörka hemska skog som inleder
min Komedi. Tro ej att min tragedi var onödig eller att den kunde ha undvikits. Den
var nödvändig, ty den tilldelades mig av Gud, och jag prisar och tackar honom för
hans underbara vilja.
Jag gav ej upp min kamp för det att jag hade förskjutits och tvingats in i
vanmaktens skogs svarta natt. Nej, jag fortsatte att kämpa mot dem som vanvettigt
trotsar helig örnbild och mot dem som lika vanvettigt försöker att besegra och kuva
den. Men hur jag än försökte att bestiga den världsliga rättfärdighetens underbara
berg så drevs jag obönhörligt ner mot ravinens brant och mot skogens mörker igen av
pantern, lejonet och varginnan, som är mänsklighetens tre jordiska ärkefiender och
eviga oöverkomliga hinder i vad människan än försöker företa sig. Det var då i min
djupaste förtvivlan som ett himmelens barn kom till min hjälp. Det var min evigt rena
lycka Beatrice. Det var hon som för att leda mig ut ur mitt dilemma sände min själslige
fader Vergilius till min sida.
O Beatrice, prisad vare du från evighet till evighet för din sällhets skull! Utan dig
hade jag aldrig erfarit Guds nåd, utan din värme, välvilja, vänskap och välsignade
väsensfrändskap hade den svarta ansvarslöshetens hål uppslukat mig, och utan dig
hade jag varit förlorad. Tack, o Beatrice, nu och för evigt, för att du räddade mig. Och
ditt sätt att rädda mig på var fantastiskt, ty du lät Vergilius ledsaga mig ut ur världens
mörker och ner i helvetets, som givetvis var många tusen gånger djupare, hemskare
och värre. Men jag behövde det. Tack, o min evigt andligt älskade!
Ja, ner i helvetet, ner i den bottenlösa avgrundens hål ledde mig Vergilius. Efter att
ha sett de inför livet fullständigt likgiltigas gråa massa, som i hopplöshetens mörker
led av samma tomhet som de hade lidit av på jorden, stiftade vi bekantskap med
Karon, som vredgat, otåligt och obönhörligt forslade fördömda andar över den svarta
floden Akeron. En vild och hemsk uppenbarelse var han, som dängde dem i huvudet
med sin åra som tövade med att stiga in i hans farkost. På andra sidan om
helvetetsfloden såg vi Limbus, den sköna ängen, där alla tiders mest framstående
hedningar befann sig. Här fanns alla de gamla grekerna: Homeros, Platon, Aristoteles,
Sokrates jämte nästan lika gamla latinare: Horatius, Ovidius, Seneca och Lucanus.
Denna krets var Vergilius egen hemort, och jag har ofta farit ned och besökt honom på
nytt sedan den första gången vi träffades. Limbus alla härliga om dock okristna
60