Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

esudlats utan behållit sin renhet, fast i mindre grad, medan exempelvis både i
Frankrike, Tyskland och Ryssland nidingar har förlett folket, korrumperat aristokratin
och emellanåt tagit sig friheten att kvickt förstöra allt och till och med monarkin, det
enda som någonsin borgat för stabiliteten i en stat. Hell dig, o England, för alla tider!
Om ej alla dödliga uppskattar dig så har du i alla fall här en som är mer än dödlig som
sätter ett skyhögt pris på allt vad du går för.
Men se, ett ljus! Som solen själv, ja, starkare, det lyser upp vårt syndaberg. Vem
kan det vara? Ängeln närmar sig, men snart vi ser: det endast är en enkel ädel man.
Vergilius viskar i mitt öra: "Se, här kommer något nytt."
"Vem är det?" frågar jag men får ej svar förrän vår nya följeslagare själv svarar:
"Frukta ej. Från stjärnan Jupiter jag kommer. Känner du mig ej igen, min Dante?"
Alldeles förkrossad störtar jag till marken när jag hör den romerska och evigt ädla
kejsarstämman. Högtidligt ber jag om ursäkt, frågar sedan varför han sänts ner till oss
på skärseldsberget. Honom skulle vi ju inte möta förrän vi nått Jupiter. "Min son," han
svarar, "jag fått bud från högsta ort att visa något nytt som ej ens du sett förr." Och
plötsligt ser jag icke längre min Vergilius, Torquato eller berget. Mörker är det enda
mina ögon ser. Jag grips av fruktan, ångest och förtvivlan. "För du mig till avgrunden
på nytt?" jag frågar, och han svarar: "Den är ej för dig en nyhet. Nej, du florentinare, en
värre ort ändå skall du få se, för världens skull, som Herren älskar."
Vinden vrålade, och rymden svindlade med fasligt dån och våldsamhet. När
allting åter lugnt och stilla blev jag såg en stad med höga hus och smala gator.
Smutsig, äcklig, vidrig, stinkande och övermätt på människor som levde i sitt eget
träck var staden.
"Detta kan blott vara mitt inferno," sade jag.
"Nej, detta som du ser är jorden som den var på min tid," svarade min helige och
höge herre. "Akta noga på det som du ser. Du kommer strax att samma stad få se på
nytt fast evigheter senare."
Jag lade allt jag såg med smärta, vämjelse och avsky på mitt minne. Jag var nästan
säker på att kejsarn drev med mig, ty denna hemska plats där mänskor ständigt skrek
och rev varandra, kastade sitt vatten och sin smuts på grannen, mördade och hatade
varandra idogt och energiskt, kunde finnas blott i helvetet. Dock var jag nu ej där men
på en lika evig plats på jorden. Husen var helt monotona, ödsliga och fula. Ingen
kunde trivas i den öken som de bildade, och gatorna var gjorda som för smutsiga och
slemmiga fördömda monster, drakar, svin och avgrundsfoster, djävlar och för Satan.
Ja, kort sagt, den stad som jag befann mig i såg ut som helvetet men var det ändå icke.
Dunkla hemska tankar som ej alls var angenäma steg ur själens inre upp för min allt
mera misstänksamma mörka aning.
"Nu bered dig," sade hjälten. "Vi går tusen vårar fram i tiden."
"Detta är dock helvetet, se'n må han påstå vad han vill," löd mina tysta tankar, när
vi lämnade den fruktansvärda staden för att se en annan, som dock var den samma.
Synen som jag nu fick se var så förfärlig och beklämmande, att tårar steg likt
översvämningar i mina ögon, skymde synen och förtog den.
"Detta är nu samma stad," förkunnade min Caesar kallt och torrt. Och helt
skräckslagen, fullkomligt förkrossad, skrämd, bedrövad och tillintetgjord och med en
brinnande förtvivlan som var större, och som jag ej någonsin känt maken till i
infernaliskt nattsvart djup, betraktade jag staden, som jag alltför väl nu kände klart
igen. Där låg i träda tempel och palats, statyer och fontäner en gång överjordiskt
paradisiskt sköna, praktfulla och magnifika, övervuxna nu av gräs och grönska. Fallna
ryttarstoder, obelisker och porträtt av ädla individer låg nu störtade till marken,
krossade, förtrampade och godtyckligt begravna under jord och mull som hade täckts
av frodande vegetation. På kejsarbysterna var näsorna avhuggna, och i templen låg
förintade av tiden friser i ruiner, tak som hade störtat in och övertydliga hjärtskärande
ohöljda spår av plundrare och bovar, skändare och krig och hädiska förstörare. All
69