16.07.2013 Views

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

gestalter blev mina vänner vid mitt gästande av deras krets, och de har förblivit mina<br />

vänner <strong>se</strong>dan dess.<br />

Minos träffade vi <strong>se</strong>dan, en annan avgrundsgrek, som av Gud hade tillsatts till att<br />

döma över de fördömda. Fruktansvärd var han, och fruktansvärd är han ännu där han<br />

står och uppenbarar för varje biktande syndare vilken avsats i helvetesbrunnen som<br />

den arme skall störtas ned till. Därefter stiftade vi bekantskap med helvetesorkanen,<br />

som längs den andra infernokret<strong>se</strong>ns väggar oupphörligen virvlar omkring med<br />

världens på <strong>se</strong>x alltför begivna arma satar i evig ofrid intill den yttersta dagen.<br />

Chockerad ända in i märgen fördes jag <strong>se</strong>dan avsvimmad till Kerberus och dennes<br />

krets: de som i sitt jordeliv hade ätit och druckit alltför mycket och alltför gärna och<br />

som här pinades av evigt oväder, evigt regn, hagel och snöfall och evig tjock gyttja att<br />

vada, snubbla och snava i. O läsare, jag har skildrat allt detta förut. En pina var det då<br />

att skildra vad jag såg, och en pina är det än idag! Därför skyndar jag mig, så att vi<br />

snabbt skall få det hela undanstökat.<br />

Frossarna efterföljdes på vår färd av Pluto, som av grekerna kallas Hades, och alla<br />

hans likar och anhängare: girigbukar och slösare, som ringar tvenne trädde mot<br />

varandra, ständigt skymfande varandra och ständigt kämpande hårt med att rulla<br />

fram de väldiga block av snålhet och skuld som de på jorden hade samlat ihop åt sig.<br />

Efter att ha pas<strong>se</strong>rat dem anlände vi till floden Styx, som bildade ett gigantiskt<br />

stinkande avgrundsträsk. I dess gyttja krälade och vältrade sig de vreda och argsinta,<br />

som ännu trots all den dy och träck som dränkte dem iddes slåss och bråka med<br />

varandra om och för ingenting. Flegyas, den mot Apollon upproriske, skeppade oss<br />

över vredens bubblande och tjyttande träsk och satte av oss framför en helvetesstads<br />

murar som jag fick veta att hette Dis. Det krävdes en Herkules till hjälp för att vi alls<br />

skulle kunna slippa in där undan Erinnyernas hemska uppenbarel<strong>se</strong>r och bort från<br />

den förskräckliga Gorgons hot.<br />

I Dis brann alla kättare, de som ej hade velat tro på Gud. En hemskare och<br />

dystrare stad har jag aldrig <strong>se</strong>tt maken till. <strong>Den</strong> bestod som bekant av brinnande<br />

gravar bland vars mitt jag fann min beundrade vän Farinata.<br />

Sex kretsar av helvetets nio hade vi nu redan avverkat och mindre än en niondel<br />

av min Komedi var avfattad, ty ju längre vi kom ned i Satans gruva, desto svårare blev<br />

det att ta sig fram, desto ohyggligare blev fasorna att bevittna, och desto svårare blev<br />

det att uppleva och beskriva dem. Vi vilade mellan den sjätte och sjunde kret<strong>se</strong>n för<br />

att <strong>se</strong>dan klättra ner till den rasande Minotaurus terass.<br />

Här vaktade kentaurer en kokande flod som bestod av blod i vilken syndare låg<br />

nedsänkta vilkas skuld bestod av våld gentemot andra och varandra. <strong>Den</strong> lärde Kiron<br />

var en av kentaurerna, och Attila var en av de djupast nedsänkta.<br />

Därefter kom vi till en skog. Jag bröt av en torr gren, varpå trädet som grenen<br />

tillhörde gnällde och kved. Harpyor bodde i denna skog, och träden, vilkas mycket<br />

sparsamma löv var svarta, var syndare som hade tagit sina egna liv. Harpyor åt deras<br />

giftiga knoppar och gnagde hål på deras löv och kvistar.<br />

Skogen förde oss tillbaka till den blodröda flod som ovan har beskrivits och som<br />

kallades Flegethon. Vi följde den in i hädarnas öken.<br />

Egentligen består hela helvetet blott av hädare, sådana som ej följer Guds vilja och<br />

som vänder sig emot hans verk, men här i den nedre sjunde kret<strong>se</strong>n fann vi i alla fall<br />

de hädare som öppet hade hädat och smädat Herren. De låg, kröp, sprang eller satt i<br />

brännhet sand medan evig eld flödade ner från himmelen såsom ett regn. Jag<br />

vandrade länge där och såg alltför många bekanta ansikten bland den ocean av<br />

syndare som var dömda till att för evigt på nytt brännmärkas av den frätande och<br />

svidande elden.<br />

Från den sjunde kret<strong>se</strong>n kom vi till en avgrund där svekets monster väntade på att<br />

få föra oss ned. Geryon hette han och såg sympatisk ut men ägde en skorpions kropp<br />

för<strong>stora</strong>d till en dinosauries storlek. Trots att Vergilius tämjde honom satt vi upp på<br />

61

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!