Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

att överleva mig, och den kommer att överleva Tyskland, ty vår musik är det eviga
Tyskland.
J.S.Bach:
Som ung man var jag glad och munter och trodde på allt. Högst av allt satte jag,
trodde jag på och älskade jag Gud, och därnäst kom musiken. Skönhet är alla tiders
underbaraste uppfinning; det anser jag ännu idag. Jag lärde mig mycket och lärde mig
nästan ensam till en mycket skicklig hantverkare inom musiken, och ännu idag är jag
kanske mitt lands främste organist. Jag gifte mig även och blev far till tjugo barn, av
vilka åtminstone de flesta var dygdiga och rara. Allt gick mig väl i livet. Jag fick allt
vad jag ville ha och fick tjäna Gud, musiken och mänskorna i fred utan att djävulen
någonsin satte mig ur spel. Vad har jag då att klaga över? Om allting har gått som det
skulle för mig, hur vågar och kan jag då vara missnöjd trots allt? Och vad är jag i så
fall missnöjd över? Jag vet det inte själv.
Mina barn är nu uppvuxna, världsberömda och väl etablerade. Allt som jag fick
skörda under mitt liv har de fått skörda tiofalt: en är verksam i London, en är kallad
världens störste banbrytare inom musiken idag, och en har följt min egen väg och
blivit fattig kyrkorganist. De har redan helt eller delvis glömt sin gamle far och ser till
och med ner på honom för hans konservatisms skull, men sådant spelar ingen roll.
Ingenting kan störa mig i min lycka, mina drömmar och min musik.
Men, som sagt, ändå är jag missnöjd. Tidigt blev jag beroende av pengar. Efter den
dagen har ekonomiska bekymmer ständigt förföljt mig. Min fru, mina barn, mina
anställda och mitt arbete, allt kräver pengar, pengar och åter pengar, och ännu idag
begriper jag inte hur jag kan få allting att gå ihop. Det är en skam att en Guds tjänare
skall vara så beroende av pengar, men till hans egen stora förtrytelse är han det dock.
Utan pengar är man som en Franziskus: lycklig, fri, salig och lätt som en fågel, men
samtidigt är man även halvt sjunken till djurens nivå. Ekonomi tvingar människan in
på mänsklighetens smala svåra väg, och den är ett helvete för alla mänskor att följa.
Jag blev född till protestant. Kanske är detta faktum ursprunget till mitt missnöje.
Vad är det egentligen för skillnad mellan en katolik och en protestant? En katolik har
en solidare historisk grund att stå på emedan hans kyrka är äldre. En protestant har
intet utom sig själv och Martin Luther, som mycket väl kan ha varit fan själv. En
katolik har en mera utarbetad och förfinad teologi medan protestantens är mera
primitiv, vilket exempelvis visar sig i det faktum att katoliker egentligen aldrig vågar
yttra Guds namn medan protestanter titt och tätt använder Guds namn i precis vilka
sammanhang som helst och hur som helst utan någon större respekt, känsla eller
vördnad, utom i särskilda fall. Katolikerna använder aldrig Gud som käpphäst, vilket
protestanterna gör. Därför är det synd att jag, Tysklands eventuellt frommaste man av
idag, står mera på traditionslös protestantisk botten än på den av aderton
århundradens erfarenheter mycket solidare och rikare katolska.
Var står då judarna? Är det bättre eller sämre att vara jude än att vara kristen?
Personligen beundrar jag judarna mer än alla världens kristna för att de är mer
personliga. Kristendomen är internationell; vem som helst kan bli högvördig
protestant, katolik eller ortodox, men endast judar kan någonsin bli judar. De är mera
särpräglade, renodlade, luttrade och utomordentligt föråldrade. Om det är någonting
som jag älskar så är det allt som är gammalt, förlegat, otidsenligt och följaktligen
ganska svårt och inte så särskilt lättillgängligt och populärt.
Vad jag dock mest av allt är missnöjd över är min och hela världens saknad av
dygd. Lättsinnet är på modet och har varit inne ända sedan Chaucer och Boccaccio var
verksamma vid sina pulpeter med att dränka Ordet och diktkonsten i frosserier i det
skabrösa. Jag förbannar lättsinnet och lider fruktansvärt av det själv. Tjugo barn har
102