Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

världsomspännande grav utan botten. Snart finns det ingen som längre kan vittna om
din och dina sjutton kamraters hjältemodiga seglats i en öppen båt över halva Stilla
Oceanen och genom Fijiöarnas okända farvatten. Snart är kampen om att få bli
inskriven i ryktbarhetens eviga bok för din och dina kamraters del förbi, och ni blir
inte inskrivna i den. Ta det lugnt, William Elphinstone, ty den grav som ni alla snart
skall få vila i är bortom tid och rum. Det är en grav som ingen gråter vid eller pryder
med blommor, ty den är utan botten. Ingen gravsten markerar den, och alla som vilar i
den är anonyma för evigt, ty det är den eviga namnlöshetens obegränsade massgrav,
som en dag kanske skall dölja och omhölja hela världen med alla dess spruckna
illusioner och felslagna förhoppningar, dess sorger och drömmar och alla dess
mänskliga tragedier.
Men Bligh vaknar och sätter sig upp. Genast ser han att kursen inte längre är
densamma. Han säger barskt: "Vad vill det här säga, Elphinstone? Vem har gett er
order om att lämna kursen?"
Han svarar: "Land i sikte, sir! Se för över! Jag ändrade kurs när jag fick syn på
bergen för en timme sedan." Bligh spejar förut. "Land? Var?"
"Rätt förut, sir. Kan ni inte se den stora dalen där borta med den höga åsen i
bakgrunden? Det ser ut att vara Tahiti. Ja, det kan inte vara något annat. Vi har
kommit hem igen. Det måste vara Tahiti."
Den enda som har misstänkt att Elphinstones hälsa har varit på nedgång är doktor
Ledward. Bligh inser nu att Ledward har haft rätt. "Gå för över, mr Elphintone," säger
han med en suck. "Lägg er och försök få er lite sömn." Elphinstone lyder godtroget.
Bligh sätter sig vid rodret och lägger om kursen till den rätta. Därefter ger han
Peckover en uppsträckning för att denne har sovit under sin vakt.
Ingen ser sjukare ut av oss alla än kapten Bligh. Man kan räkna alla benen på hans
kropp, utom på de ställen av den som bristfälligt skyls av de mest eländiga trasor som
till och med den fattigaste lumpsamlare i London skulle försmå. Han har inga kinder
kvar och inget kött över huvud taget. Han är ett skelett överdraget med skinn och
infattat med ett par ögon, och dessa ögon allena lever ännu hos honom. Endast de
vittnar om att han ännu är en människa. Fastän även ögonen är fruktansvärt sjuka,
blodsprängda, svullna och insjunkna så lever det i dem en glöd som förvissar varje
man i slupen om att han skall komma fram till Timor levande och med honom alla
hans kamrater. En annan med mindre tro, hopp och fantasi skulle beteckna kapten
Bligh i hans nuvarande tillstånd som en grotesk fågelskrämma klädd i absurda
traspaltor och med en löjlig turban gjord av ett par gamla byxor kring huvudet. Men
jag ser kapten Bligh endast som den ande han är, om ock hans kropp och hälsa är i det
mest eländiga tillstånd av alla ombord. Likväl tackar han nej till lite rödvin som
erbjuds honom av Cole, som öppet och förskräckt bekänner och låter Bligh veta att
han tydligt verkar vara sjukare än någon annan av männen. Den käre Cole har alltid
haft en sådan omsorg om Bligh ända sedan skilsmässan från Bounty. Bligh har
bevakat och bekymrat sig för allas hälsotillstånd, men Cole är den som har bevakat
och bekymrat sig för Blighs.
Men ännu har vi inte nått Timor eller sett skymten av landet. Varje dag är längre
och mera ändlös än den föregående. Det tycks som om varje dag för oss här på havet
gjorde evigheten mera evig. För varje dag fjärmas vi mer och mer från verkligheten,
världen, tiden och nuet, samtidigt som evighetens verklighet oavbrutet tränger in i
våra sinnen. Det är som om vi hade seglat så här i all evighet med den dödssjuke Bligh
vid rodret, och som om vi var dömda att fortsätta segla så här i all evighet med Bligh
ständigt svagare för varje dag, med den ena av oss efter den andra sakta sjunkande in i
döden, med det eviga brusande havet ständigt på alla sidor omkring oss, och med
stormarnas, de kalla regnens, de tjutande vindarnas och de sällsamma
havsväsendenas oupphörliga beledsagande. När Bligh erbjuds lite rom tackar han nej
och säger att det finns andra som behöver det bättre.
219