Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

tillsammans med hökar. Han har alltid skött sitt arbete och oklanderligt fullgjort sin
plikt, men han har aldrig kunnat handskas med ondskan, tragedin och livets allvar.
Han är säkert död redan, och det är Bligh i sin förträfflighet som har dödat den lille
man som minst av oss alla har kunnat reda sig mot livets hårdhet. Säkert har
infödingarna på Tofoa ätit upp honom. Jag kan se hela scenen framför mig: kapten
Bligh och hans män flyr i sista stund från ön, just när infödingarna har bestämt sig för
att slakta dem. Norton minns Blighs vrede vid Namuka, där jag förlorade ett ankare åt
infödingarna, och han vänder sig om för att rädda slupens ankare för att inte ge Bligh
anledning till samma vrede igen. Bligh ropar: "Låt ankaret vara, din idiot!" men
infödingarna är i nästa stund över honom och klubbar ihjäl honom. Arme Bligh
grämer sig ohyggligt över att han inte har givit klarare order om att låta landankaret
ligga kvar. Samtidigt inser han som fackman fördelen med Nortons död, och jag kan
nästan höra honom: "Kanske det var Guds mening att han skulle bli kvar, ty nu får vi
bättre chanser, när båten är en man lättare." Alla sörjer över Nortons död, men allra
mest sörjer jag, som aldrig kommer att få full visshet om hans verkliga öde.
Tinkler är till underbar hjälp för Bligh. Han är i sin bästa ungdomsålder och råkar
alltid finnas till hands var han bäst behövs och gör den största nyttan. Bligh älskar
honom och finner i honom ännu ett gott stöd.
Arma män! Ensamma på havet med bara sådana öar omkring sig var det finns
blodtörstiga vildar som gärna skulle äta upp dem! Och hur skall de kunna sova när de
seglar nattetid? Den ene ligger säkert med huvudet på den andres fötter, den andre
sover sittande och lutande mot en tredjes rygg, och den tredjes ben tjänstgör som täcke
över en fjärde. Ohyggligt! Men de har goda vindar om de färdas västerut mot Timor,
vilket jag inte tror att Bligh drar sig för att göra. Och Bligh sitter stadigt vid rodret.
Han kan hålla sig vaken sjuttiotvå timmar i sträck och sover bekvämt i vilken ställning
och under hurdana omständigheter som helst. Han har ju gått i kapten Cooks egen
långa hårda skola.
Här ombord på Bounty råder det en fruktansvärt beklämmande stämning. Allt är
tyst och trist. Alla tänker på kapten Bligh och på hans aderton kamrater, men ingen
vågar tala om dem. Alla känner fruktansvärda samvetskval, som om Bligh och hans
män redan vore säkert döda. Vi saknar kapten Bligh. Vi saknar hans tortyr, hans
förtryck, hans lågande vrede som satte liv i alla, hans järnhårda disciplin, hans så
effektivt upprörande orättvisor och alla hans drakoniska metoder. Vi saknar hans
makabra prygelscener, dessa så utmärkt chockerande och paralyserande blodiga
skådespel, som alltid ryckte upp alla med rötterna och fick oss att tiga som slagna
barn. Vi saknar den grymme blodige och omänsklige tyrannen som ingalunda var
mindre blodig än andra engelska sjöofficerare som jag har känt, om dock han var mera
utstuderat brutal. Den blodiga djävulen är borta från Bounty, och vi saknar honom
bittert. Han utgjorde det där lilla extra ombord som höjde oss alla över det mänskliga
planet. Med honom borta är vi alla bara vanliga människor och ingenting annat,
hjälplösa och utlämnade i vår nakenhet. Jag är fri nu, men jag saknar min slavdrivare.
Under tiden rider han på havet genom stormar och oväder, ständigt oupphörligen
dränkt på nytt av kalla översköljande havsdyningsberg, medan hans män
oupphörligen öser. De fryser alla och kan inte få ett ord över läpparna, ty så hackar
deras tänder. Men mr Bligh sover inte, och hans fordrande befallningar når oavbrutet
lika klart allas öron. Hans röst överröstar stormens så väl som havets. Slupen ilar
framåt mot väster med seglet spänt som ett trumskinn, och ständigt befinner de sig i
livsfara inför havets vrede. Men Bligh sitter vid rodret och sover inte, och han klarar
varje vågberg och varje vågdal utan att havet någonsin får någon makt över den
bräckliga farkosten. Vågorna är enorma och fruktansvärda, och männen måste
ständigt dag och natt ösa för livet, men de gör det gärna, ty det hårda tunga arbetet
värmer deras frusna blod. Dag och natt sitter Bligh vid rodret. Alla lider ohyggligt,
men mest av allt lider Bligh, som inte kan röra sig och hålla sig varm. Hans arbete är
208