Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

mina äkta bastarder, och lev för det att icke all säd som jag sådde må växa upp och bli
till ogräs. Min farfar älskade Donatello, och lika mycket har jag älskat dig, på det att
jag icke må ha levat helt förgäves. Trotsa Italiens ondska, den besuttna hierarkins
omätliga ruttenhet, som endast sådana som är utan makt kan göra just för att de
saknar den, såsom Dante kunde och du skall kunna. Du är lycklig och har det bra som
är fri. Lev och verka intill döden på florentinskt sätt så länge som möjligt och segt och
envist intill vanvett, på det att min goda vilja i alla fall må segra och besegra hela
världen genom skönhet, kultur och andlighet.
Savonarola:
Förbannade Italien! Bloddränkta, synddränkta, hänsynslösa, otuktiga och alltid
lika fördömda Italien! Förtappat är du, o Florens! Synden, skammen, skändligheten
och förbrytelsen skriker på dina gator! Ack, ni arma italienare; hedniska och
förtappade har ni alltid varit! Italien är mörkrets, hopplöshetens och helvetets halvö.
Intet ljus finns i denna hedniska värld, ingen ödmjukhet finns i detta överflöd av
rikedom och överdåd, någon fromhet och dygd har aldrig spirat i dessa
huggormshålor, och anarkins och kaosets törnesnår har förkvävt och utplånat all
fruktbar gröda. Synd, våld och mörker härskar överallt. Påvarna ligger med skökor
och upphöjer sina bastarder på kyrkans bekostnad. Politiska ljus släcks med dolkar
och gift för att mördare och banditer skall få härska, och hela världen är så kättersk
och gudlös att den ignorerar det enda heliga ljus som lever: den nya kultur som har
fötts med Dante och Giotto. Förbannad är världen med all dess smuts och skam,
fåfänga och motstånd mot ljuset! Men domedagen skall komma! Rom skall åter brinna
som en fackla och med Rom hela världen! Ett ljus skall födas där mörkret är som
djupast, som skall antända världen och krossa korruptionen och gissla otukten till
döds! O svarta människovärld, du har sett många domedagar men ännu ej den sista!
Ja, bränn mig som kättare bara, ni hydror och drakar som kallar er mänskor, liksom ni
brände Laurentius och korsfäste konungarnas konung!
Columbus:
Det är den tolfte oktober 1492. Med vilka sällsamma gudomliga skrämmande och
övermänskliga känslor ser jag icke detta nya land, denna nya paradisiska värld, växa
fram bortom horisonten? Ja, detta är det land som jag har sökt och funnit. Detta är den
helige Brandanus ö, den gamle Platons Atlantis, de vilda nordmännens Vinland och
den västvärld som Henrik Sjöfararen önskade finna. Jag är den som Gud har utsett till
att ta detta land i besittning. Jag är den gudabenådade Guds älskling som har förts ut
för att finna detta sedan Antiken legendomspunna förskönade och respekterade land.
Jag är den som Gud ingav mod till att fara ut och sätta foten på det. Hur skrämmande,
skräckinjagande och förfärlig och samtidigt gudomlig och ljuv är icke min situation!
Jag har upptäckt en ny värld för mänskligheten att ta i besittning. Min bedrift är
tillräckligt stor och gudomlig för att mänskor skall kunna dyrka mig i alla tider. Jag är
nästan en gud.
Bort, o förledande tankar! Jag skall aldrig erkänna min upptäckt. Jag förnekar mig
själv och min upptäckt. Detta land är Indien, Kina och Asien. Det är gammalt som
Genuas gator. Ingen skall någonsin kunna säga det om mig att jag visste att jag hade
upptäckt Nya Världen. Jag är okunnig om vad jag har gjort. Jag är blott en människa.
Detta är Indien, och därför skall jag kalla de mänskor som jag kanske påträffar här för
indianer.
73