Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

dess, och jag tror ej att jag kommer att kunna avsluta det, ty germanerna är Mars folk.
Vi romare tillhör Bacchus.
Det är vackert, detta Vindobona. Floden är bred och skön och landskapet är
angenämt. Frid, lugn och ro råder här. Jag skulle ingenting ha emot att dö här. Men jag
får ej tänka på att dö ännu. Markomannerna och kvaderna är ej ännu slutgiltigt
ödmjukade. Jag måste besegra dem, ty om jag ej gör det kan aldrig germanerna
romaniseras och civiliseras. Markomannernas land är stort och ändlöst. Om vi bara
kunde omvandla detta vidsträckta land norr om Aquincum och Vindobona till en
romersk provins och förskjuta gränsen mot germanerna bort från floden och upp till
de nordliga bergen skulle vi få en kil in i germanernas land och samtidigt trygga Roms
hela nordliga gräns. Detta land är germanernas Akhilleshäl. Den måste sargas så att
sedan den germanska jätten kan fällas, men kommer jag att kunna göra det? Jag är
gammal och innerligt trött på krig, och jag längtar efter frid. Kommer jag att ha tid, ork
och energi tillräckligt för att kunna utföra världens svåraste uppgift: att civilisera
världens största och mest barbariska land? Jag vet ej. Ett vet jag dock: jag är blott en
människa.
Rom kommer att gå under en dag. Det råder ingen tvekan om den saken. Varför
kommer det att gå under? Därför att det är korrumperat, ruttet, angripet av synd,
skam och skändlighet och anfrätt av barbari, ateism, vidskepelse och hedendom. Det
är en stad som gudarna har förkastat och som ingen mänska eller halvgud mera kan
frälsa.
Väl medveten om detta har jag i hela mitt liv sökt efter något som kanske skulle
kunna rädda Rom i alla fall, men jag har ej funnit det. Krig och expansion kostar mera
i blod och pengar än vad det inbringar i rikedom och byte, och det bringar för övrigt
endast arbete, nöd och umbäranden. Vår fäderneärvda mytologi är för kaotisk för att
någon förnuftig person skall kunna bli bättre och klokare därav. Filosofi är det enda
som har givit något annat än huvudvärk och ofrid, men lika litet som den bringar
något negativt bringar den något positivt. Filosofin och särskilt stoicismen är ett
ärevördigt sätt att betrakta tingen och verkligheten, men den förändrar inte tingen och
gör ej verkligheten bättre.
Seneca tilltalar mig. Han var på väg in i någonting nytt och konstruktivt när Nero
tyvärr avbröt hans bana och tog honom av daga som en annan romare mördade
Arkimedes. Seneca var den sällsammaste av romare. Han trodde på ett evigt liv efter
detta, prisade opraktiska och oegennyttiga egenskaper som medlidande och
förbarmande och tydde sig till Gud som till en god och helig fader. Om ändå en sådan
intressant man hade fått leva och fortsätta verka i sin riktning! Hur mycket visdom,
ädelmod och romersk dygd förgjordes inte med Seneca! På Senecas tid fanns det tro
och hopp. I vår tid förgör striden och barbariet allt utom pessimismen.
Tro inte på den italienska kulturen, vårt hemlands artificiella komplicerade
materiella produkter. De är blott tomt skryt och fånigt krimskrams som går sönder,
glöms bort och blir till intet. Prisa icke skickliga konstnärer för den skönhet som de
frambringar som blott förleder till högmod, spekulationer och fåfänga. Uppskatta icke
skulptörer och arkitekter. En olycklig armbågsrörelse och näsan på deras fina skulptur
är borta; en jordbävning, och de praktfullaste, förnämaste, rikaste och vackraste palats
blir till grus och ruiner. Var likgiltig inför den världens skönhet som har skapats av
mänskohänder och vänd dina blickar i stället till det gudomliga och till naturen.
Platon har vissa mystiska svagheter, som till exempel när han säger att det onda är
större än det goda, och när han berättar om den rättfärdige konungen som
misshandlas, får ögonen utstuckna och korsfästs, för att ej tala om hans försmädliga
misslyckande i Italien. Men just dessa mystiska svagheter gör hans filosofi universell
42