Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Goethe:
Jag älskar detta land, denna natur, detta folk, denna kultur, denna värld, denna
tid, alla mänskor och allt vad mänskor är och gör. För att jag älskar mitt liv och min
miljö så högt kallas jag för omänsklig, ty det är ej naturligt och mänskligt eller rimligt
att älska andra mer än sig själv, låta sig utan vidare förslavas av andra, låta sig styras
av andras viljor och ej av sin egen, foga sig i allt, uppoffra sig själv och sitt allt för
andra, förlåta och överse med allt och alla och tiga med vad man egentligen tänker och
tycker. Det är ej mänskligt att vara enbart positiv, vilket jag i min ohämmade kärlek
för allting är. Varför älskar jag då allt utan självrannsakan och utan dåligt samvete?
Varför älskar jag hejdlöst Tyskland, tyskarna, allt tyskt och allt vad som finns i
Tyskland? Svar på den frågan vågar jag icke avge i dagen emedan det är religiöst, men
faktum är att jag alla mänskliga betänkliga känslor till trots anser att Tyskland är
skapat av Gud.
Livet är en tortyr som överträffar allt. Kan man genomlida den, och man måste
genomlida den, så kan man genomlida vad som helst och måste man genomlida allt.
Jag benämns olympier. Jag vet ej varför. Det behagar folk att kalla mig så, och så
länge det behagar dem lider jag inte av det, men till vad nytta för världen är väl en
olympier?
Livets enda mening är en själv. Att utveckla sig själv och expandera som
personlighet är det enda i livet som ger någonting. Den som inte lever för sig själv är
en ganska stor dumbom.
Hur uttrycker man den kärlek som man känner i sitt inre för mänskorna och
världen omkring en när de inte är i stånd att begripa den?
Jag är fruktansvärt ensam, ty jag förstår inte världen och människorna på samma
sätt som de förstår mig. Det är antagligen varje sann individs tragedi att han nog
förstår alla men inte kan göra sig förstådd av alla.
Ser jag upp till ideal som blott är illusioner? Lever jag i den stora illusionen om att
världen verkligen är den stora illusion som jag hittills har trott att den är? I så fall är
jag blott en av historiens alltför många narrar.
Den största sortens tragedi som världshistorien har att uppvisa är den som den
franska revolutionen är ett klart exempel på. Tyvärr tycks heller ingen typ av tragedi
ha inträffat oftare i världsförloppet. Den tragedi som jag talar om är aristokratins
undergång: plebejerna förlorar helt plötsligt förtoendet för de fina bildade patricierna,
revolterar och drar ner dem till sin nivå. Vad plebejerna, som är de som alltid
iscensätter denna tragedi, aldrig tycks vilja fatta är, att en stat av endast plebejer
knappast skiljer sig från en myrstack.
Aristokratin är nödvändig. Om ett lands aristokratiska ordning störtas och ersätts
av en folkligt vulgär sådan som stöder sig enbart på massornas nyckfulla gunst och
besitter makten blott genom publikfrieri, så är det i allmänhet oundvikligt att den
vulgära ordningen misslyckas i att efterbilda den ordning den har omintetgjort,
följden av vilket är att den i sin tur störtas. Störtandet av en så unik och naturlig
ordning som aristokratin kan endast leda in i en ond cirkel av mörkaste hopplöshet
som ej kan brytas av annat än total upplösning och kaos.
110