Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

kräks genast på nytt. Han är alldeles fruktansvärt sjuk. Det är den giftiga delfinlevern.
Han av alla fick delfinens osmakliga lever på sin lott. Han är så sjuk att han inte längre
duger någonting till. Men han vägrar att lägga sig ner och förlorar inte ett ögonblick
sitt sikte på kursen. Ständigt kräks han och får ideligen nya fruktansvärda
krampanfall. Först mot kvällen lugnar sig hans bedrövliga sjuka lekamen. Han intar
en tesked vin, och det kommer inte upp igen. Månen går upp, och Bligh lyckas sova en
kort stund. Sedan får Fryer lämna rodret, och Bligh sätter sig åter till rätta. Men han är
långt ifrån frisk. Elphinstone övertar rodret tidigt på morgonen, och Bligh lägger sig
åter ner och somnar in.
Men inte heller Elphinstone är helt frisk. Han är friskare än någon annan, men
havet har bemäktigat sig hans själ, ty under den värsta törstens dagar har han låtit sig
bli förgiftad av havet med att dricka saltvatten. Han tänker inte längre som en
människa. Och alla de andra i slupen är för trötta, sjuka, medtagna och avtrubbade för
att märka att deras gode vän Elphinstone inte längre är en av dem. Tigande sitter han
stilla vid rodret. Han har för länge sedan slutat engagera sig i seglingen. Det var länge
sedan han fäste blicken vid något. Han slutade vara glad, engagerad, duktig och ivrig
när han slutade böna hos kapten Bligh om att få gå i land på Nya Holland. Han har
inte intresserat sig för någonting sedan vi kom ut på havet igen. Nu sitter han ensam
vid rodret medan alla andra sover. Han ensam lever medan alla de andra ligger
kringspridda i båten, sjuka, eländiga, medvetslösa och halvdöda. Till och med
Peckover sover, som skulle ha hållit vakten. Elphinstone muttrar för sig själv ohörbara
och osammanhängande ord. Ingen kan förstå vad han säger, ty han talar inte ens för
sig själv. Så har han muttrat ohörbart länge, men ingen av de andra har brytt sig om
det eller fäst något avseende vid det. Vad talar du om, William Elphinstone? Vad
tänker du på? Vem talar du med? Talar du med vågorna, de eviga rullande
dyningarnas fradgande vrede, eller med vinden, den evigt tjutande gisslande
harpyan? Eller talar du med havet självt, den nyckfulla oberäkneliga grymt lekande
och vaggande döden, som omsluter och innesluter hela världen? Alla dina kamrater
ligger orörliga i båten. Är du den ende som alltjämt lever? Vad betraktar din skumma
blick? Inte månen, inte vågorna, inte seglet, inte något i båten, inte molnen och inte
stjärnorna.
Tyst dillar och muttrar han för sig själv medan han försiktigt lägger om kursen. I
stället för att fortsätta västerut svänger vi omärkligt söderut. I stället för att styra mot
Timor börjar han styra bort från Timor. Alla de andra sover. Lebogue och några andra
ligger på sitt yttersta. Fastän Lebogue är den som är mest illa däran har han arbetat
alla dagar och vägrat att låta sig vårdas, medan kräk som Lamb måste ompysslas som
en barnunge. Trycker eller klämmer man på Lebogues skinn så slätar det inte ut sig
igen. Och Elphinstone styr vidare bort från Timor. Han säger för sig själv: "Det är
Tahiti som ligger där framme. De grönskande sluttningarna, de klara bäckarna, det
höga berget i mitten och de långa åsarna – äntligen är vi tillbaka vid Tahiti. Men håll
dig tyst, William, så att ingen vaknar och märker att du har lagt om kursen. Först när
vi är alldeles inpå ön skall jag väcka de andra och bereda dem den glada
överraskningen, den glada nyheten, att vi äntligen har kommit hem." Ack, William, du
är förhäxad av havet. Du anar inte att det är en hallucination som du ser. Du anar inte
att du seglar alla dina uttröttade kamrater mot döden. Havet har gripit dig och
använder dig som instrument för att dra er alla ner i sin mörka tysta grav. Du är
Karon som färgar de dömda över havet ner i avgrundens djup varifrån ingen
återvändo finnes. Du är spritt språngande galen, och ingen av dina sovande kamrater
anar det. "Ön närmar sig. Snart får vi äta oss mätta, dricka oss otörstiga, rulla runt med
vackra flickor och undfå paradiset som lön för vår möda. Snart är det över. Snart är
det äntligen slut. Bara några sjömil till, och vi är framme vid slutet. Två timmar till,
och vårt lidande är över. Snart, gossar, är alla våra bekymmer över." Ja, snart, William
Elphinstone, vilar ni alla i havets eviga mörker i den olokaliserbara namnlöshetens
218