Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Ingenting får vi veta om kriget i Europa. Håller det på ännu?
Solen lyser över snön som gnistrar som ett diamanttäcke. Om jag åter fick vara
tsar skulle jag ta min tyska fotograferingsapparat och fotografera just denna unika bild
av en gnistrande snöbetäckt slätt med Guds eviga skogar i bakgrunden. Ingenting
levande är mera förnämt och ståtligt än ett tyst och stillsamt träd.
Jag är den förste att medge att jag var en svag och dålig tsar, men det var inte mitt
fel. Det var tidens och min familjs olyckors fel, och framför allt var det den katastrofs
fel som gjorde att världens älskligaste och mäktigaste lilla gossebarn vid födseln slogs
av en elak fes förbannelse, så att han blev hopplöst blödarsjuk från början. Ödet gav
inte oss och inte honom någon chans.
De flesta mänskor i världen har alltsedan Goethes och Napoleons tid varit
materialister. Så länge jag lever tänker jag akta mig för att bli en av dem.
Vi har ankommit till vårt nya fängelse i Jekaterinburg. Våra fönster målas över
med färg. Vi får inte se solen. Vi vet ändå att den finns, så det gör ingenting.
Ända sedan materialismen gjorde sitt insteg i världen har världen stadigt blivit
sämre. Våldet har sedan dess ständigt ökat och med våldet även intoleransen. Man
måste kunna tolerera allt, ty den som inte kan tolerera allt mänskligt från det största
till det minsta är inte mänsklig. Materialismen har även ständigt mer och mer berövat
mänskorna deras tro, hopp och kärlek. Idag tror knappast längre någon människa på
någonting, utom sådana svaga stackare som jag, som ändå kanske fortfarande tror på
någonting utom sig själv. Om Gud är död, vilket mycket tyder på att han är, så kanske
han i alla fall en dag vaknar till liv igen, åtminstone i en avlägsen framtid. Den
möjligheten kan i alla fall lyckligtvis inte uteslutas.
Min son kan ej längre gå på grund av sin sjukdom, och hans vakter pinar honom
ständigt. De kallar honom en bortskämd vekling och en ömtålig mammas gosse och
försöker därigenom provocera honom till att resa sig. Naturligtvis kan hans manlighet
inte uthärda sådant. Han tvingar sig till att använda sina ben med den påföljd endast
att han får ohyggliga smärtor, faller omkull, får nya blödningar, och att benen blir
ännu sämre. Varför kan inte Uljanov Lenins trogna undersåtar döda oss allesammans
genast och så ha det gjort en gång för alla?
Jag vet, att när jag var ung så var Ryssland världens största, rikaste och mest
framstående land både kulturellt och materiellt men mest dock andligt och i fråga om
framtidsutsikter. Inte ens Amerika, ja, inte ens Storbritannien, som gav mig min
uppfostran, var mera aristokratiskt och högre kultiverat än det gamla Ryssland, som
var direkt arvtagare till det gamla bysantinska riket och dess moder Hellas. När jag
den dag som idag är ständigt bevakad av bolsjeviker och utan möjlighet till ljus och
frisk luft betraktar det Ryssland, som med väldig möda och stort besvär styrs med
hjälp av terror och omsorgsfullt slits ihjäl av inbördeskrig, så kan jag blott för mig själv
konstatera, att den upplysta Gudsstat som en gång var Ryssland idag är ingenting mer
än en oorganiserad och kaotisk myrstack, vars drottning är Uljanov kallad Lenin.
Felet med mig var att jag var en god man. Jag ville aldrig någon något illa, och
därför gick det mig alltid illa. Endast när jag ibland överilade mig och sade och gjorde
vad jag icke hade bort fick folk respekt för mig och hyllade mig. Men allt gott som jag
försökte göra har endast resulterat i ont för min egen del.
123