Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

skrifterna, som till exempel män som Homeros, Hesiodos, Solon och Lykurgos. Även
framtiden är, fast den vet vi ingenting om. Allt detta, Sokrates, som är delar av
historien, verkligheten eller sinnevärlden, är sanning, ty allt är sanning som är, och allt
detta är.
– Men om du inte kan se framtiden, gudarna, Olympen och allt det som vi
föreställer oss; hur vet du då att det är sant?
– Gå och språka med någon annan, Sokrates. Man kommer aldrig ut om man går
in någonstans med dig.
Där gick han. Stackars lille Sokrates. Ful är han och ensam, men han har ett utsökt
förstånd. Han ger sig inte och kan driva sina logiska argument för sina tvivel och sin
jakt på vad som egentligen är sant hur långt som helst. Han frågade oss vad sanning
var. Ja, mina vänner, allt som vi ser omkring oss är sanning. Låt oss njuta av det
medan det finns. Låt oss bättra på det och sola oss i dess ljus. O vänner, låt er ej ledas
in i sjukt grubbel av pratsjuka och grubbelsjuka sofister som Sokrates. Låt oss i stället
se allt som det är, fröjdas åt det faktum att gudarna håller av oss och flitigt be och offra
till gudarna på det att det alltid må gå oss väl. Gudarna, mina vänner, är det viktigaste
i vår tillvaro, ty allting hänger och beror sista slutligen av dem. Vår gudavärld, vår
brokiga kaotiska härliga myllrande gudavärld och ingenting annat är det som har
gjort Hellas så gudomligt som det är. O mina vänner, kom alltid ihåg gudarna och
dyrka dem fromt, ty de är vår enda garanti för en framtid. Av gudarna beror vi, av
gudarna beror Hellas, av gudarna beror vår fred, vår lycka och vårt välstånd, av dem
beror vårt allt, och därför får vi aldrig försumma eller förlora gudarna.
Vad mera kan jag säga er, o hellener? Tänk ständigt på gudarna! Dyrka dem och
håll av dem med all er själ, ty vet, att endast vår dyrkan av Athena, Apollon, Poseidon,
Zeus, Afrodite, Artemis, Dionysos, Hera, Hestia, Demeter, Hermes och Pan gör oss
gudomliga. Gudarna dyrkas bör ständigt, ty hur underbart Hellas än är så utgör
gudarna Hellas enda hopp.
Min älskade hustru, jag håller på att förlora dig. Allt håller på att glida mig ur
händerna. Om bara inte denna pest hade kommit! Kriget med Sparta var oss över nog.
Jag fruktar att hela min skapelse, hela mitt livsverk, hela min verksamhet och hela mitt
liv håller på att rasa samman.
Men dig är jag tacksam för allt. Du gav mig min lycka. Det var för dig jag gjorde
Athen, smyckade Akropolis med Kallikrates och Feidias som medel och gjorde denna
din och min värld till jordens vackraste. Dessa två alltför korta decennier av alltför stor
lycka och fred och utveckling var bara till din ära. Våra fester, som hela världen
kommer att tala om så länge historien minns mig, kommer för alltid att framstå som
centrum och höjdpunkten för den hellenska blomstringen. Du var min lycka, och vår
lycka var Hellas lycka.
När jag dör kommer du väl att gifta dig med någon annan, och genom detta
fåfänga krig med Sparta kommer väl Sokrates skepticism att slå igenom. Och jag är
glad över att jag då inte längre lever.
Sokrates:
Ack, vart är vi på väg? Har gudarna övergivit oss eller är de verkligen blott foster
av vår egen fantasi? Finns gudarna till? När man ser på denna värld är man frestad till
att tro att de aldrig någonsin har funnits.
Allt har gått på tok under de senaste åren. Det började med pesten, som förlamade
Athen och ryckte bort en viktig del av dess befolkning och bland andra Perikles. Sedan
begynte vårt olycksaliga krig med Sparta, som efter tjugo år fortfarande håller på utan
en tillstymmelse till hopp om fred. Det verkar som om Ares och Hades tillsammans
20