Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

och evig. Han om någon insåg att livet, med allt dess goda, såsom skönhet, kärlek,
ordning och kultur, är ett bräckligt käril. Han förutsåg allt det ondaste som kunde
hända, och därmed berövade han ondskan dess udd för en avsevärd tid framåt, ja,
kanske för evigt. Och just denna platoniska mystik runt den mänskliga svagheten
återfinns hos kristendomen, vilket frestar så många till att i okunnighet brännmärka,
förfölja och anklaga den, liksom de även så ofta brännmärker, förföljer och anklagar
filosofin. Men allt vad som sker i okunnighet och blindo är fåfänga som av förnuft och
gudomlig försyn är dömt till att försvinna i glömska, bli till intet och alltid vara helt
utan verkan.
Mitt liv har varit långt och innehållsrikt men fåfängt, ty nu skall jag liksom alla
andra dö. Jag har dock ännu detta att säga: döden är inte det enda i livet. När man väl
har funnit att man en gång lever är det naturligt att göra sitt liv så njutbart och
innehållsrikt som möjligt. Ty livet är trots allt en chans. Den har givits mig, och den
har givits Rom, liksom den en gång gavs Hellas och Perikles; men vad livet är en
chans till vet jag ej. Denna gåta är antagligen människans mest svårlösta.
Jag frågade en gång en lärd profet vad livet var en chans till, och hans svar var
överraskande. Han sade att det var en chans till odödlighet och evigt liv. "Var finner
man detta?" frågade jag honom då, och då svarade han att man endast kunde finna det
i kristendomen. "O kejsare, bliv kristen," sade han. "Det är din stora chans i livet. Vi är
ännu i vår barndom blott. Vi skulle fara mycket väl om ni skulle ta framtidens religion
under era kejsarvingars skydd. Bered en väg för framtiden! Tänk framåt och bliv
kristen!" Men att bli kristen var för mig en omöjlighet. Hur skulle jag i spetsen för ett
världsimperium som bara växer och växer och som bara äger mer och mer av hela
världen ha kunnat bli en kristen och som sådan nödgats tro på misslyckandet,
förbrödring med fienden, på fattigdom, bankrutt och på allt utom denna världens
ordning? Kristendomen förnekar ju allt som vi romare sätter värde på: ägodelar, den
geografiska världen, pengar, mat, rikedom, nöjen, lyx, succé, popularitet och materiell
strävan. Allt sådant vill de kristna vara utan. Kristus var inte av denna världen, gjorde
sig till den mest impopulära, obekväma och obehagliga av judar, förnekade sig själv,
avstod från all ära, fastade och svalt, grep aldrig till vapen mot någon, älskade sina
fiender och ljöt en brottslings skändliga död. Nej, en sådan gud kan ingen sann
materialistisk romare tro på. Vi tror blott på konungar som lyckas och ej på konungar
som misslyckas. Men ändå känner jag nu som gammal att jag kan ha haft fel. En
levande människa är det i alla fall bättre att älska än den präktigaste, solidaste och
tryggaste mur av sten. Det kan hända att mina förföljelser av de kristna har varit mitt
livs enda fatala och ångervärda fel.
43