Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

inte jag, hur helig jag än är, kunna förhandla med barbarer såsom mina förfäder kunde
förhandla med kartager?
Jag är romare och stolt däröver, ty Rom är en evig stad. Det kommer man inte
ifrån. Och hellre dör jag än att jag överger mitt ämbete, mina åsikter, min tro, mina
heliga övertygelser och min fasta tillit till de himmelska makterna. Ty hur tunt det hår
än är som den civiliserade världen hänger på idag så är jag fullt förvissad om att det
håret har sin rot i Gud och att det därför icke kan brista, samt även, sist men icke
minst, att vi längs detta hår åter kan ta oss upp till ljuset och ordningen.
Enligt de senaste nyheterna så hotar avarerna i norr och perserna i öster det
grekiska riket. Kanske Konstantinopel ändå inte är så starkt som det ser ut och som
alla tror. Jag oroar mig för världskristenheten.
En av mina stora tröster är den helige Augustinus storartade arbeten. De skrifter
som han har välsignat kyrkan med är ett tecken för alla tider på att Gud verkligen
vakar över oss och är med oss all världens ondska till trots. Man behöver bara läsa
några ord skrivna av den underbare universelle helige fadern, vandalernas offer, för
att återvinna fattningen i stunder av oro och sviktande mod.
Den största trösten och glädjen i mitt liv är dock musiken. Allt gott kommer från
Gud, och om sanningen ska fram så är det bästa jag vet musiken. Jag har låtit införa
den vid mina gudstjänster, och folket har därav synbarligen väckts till liv och till
nyttig stimulans, vilket har uppmuntrat mig till att fortsätta på den vägen. Redan firas
mässorna i Ravenna med musikackompagnemang.
Jag vet inte vad Gud har för avsikt med musiken, men ibland när jag i tysthet och
frid lyssnar till den tycks den vara i stånd till att bringa den mänskliga anden hur högt
som helst. Men trots dess gudomliga mäktiga skönhet så tror jag dock att den bara har
förlänats människorna till deras behag.
Men mer än någonting annat så har musiken styrkt mig i tron på en kommande
bättre kristen och dygdig värld. Om ändå alla kunde bringa sig till att försöka lyssna
till den! Och om ändå alla ville försöka läsa Augustinus! Men ack, folket kan inte och
vill inte. De låter sig hellre lockas fram på djävulens breda härliga väg än upp för
himmelens och kärlekens svåra stig. De är barn som inte förstår bättre än att till sitt
eget fördärv följa den som vinkar mest. Ack och ve! O människor! När skall ni äntligen
lära er vad livet verkligen är?
Ack Herre! Upplys detta folk! Låt dem ej behöva vandra alltför länge till i
okunnighetens, slapphetens och slaveriets mörker! Fräls världen från barbarerna! O
Gud! Denna bön är för stor för att uttryckas och för ljuv och helig för att vara värdig
min tunga, men jag vågar be den ändå: O Gud, kom tillbaka till oss i lekamlig gestalt!
Amen.
Muhammed:
Ja, slå mig bara, ni fega ömkliga stackars otrogna! Ödmjuka mig bara, kränk mig
bara! Var så goda och pina mig och lägg era fötter på min nacke! Krossa mig bara!
Tryck ner mig i sanden! Jag är ju bara en enkel kamelförare och era tjänares tjänare.
Håna mig och gör mig till er slav och munskänk, driv mig med hugg och slag, håll
mig spänd som en bågsträng, tvinga mig till att göra vad jag minst behagar, gör ert
bästa bara för att förvärra min olycka, misshandla mig och vägra mig mat och
uppehälle, men vet, att vad ni än gör så kommer det över era egna huvuden.
51