Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

att Bounty skall återvända till Tahiti. Jag måste foga mig efter deras önskningar. De är
sexton mot nio. Inför detta vettets auktoritets förkrossande nederlag måste jag
kapitulera, och jag säger till dem:
"Mina vänner, jag lovar att transportera er vart ni vill och sätta er i land var ni vill
och har inte det ringaste krav på att någon av er ska stanna hos mig. Den enda ynnest
jag begär är att ni låter mig få behålla skeppet, hissar fockseglet åt mig och ger mig en
smula dricksvatten, så att jag med den förliga vindens hjälp kan segla min väg och
landa på första bästa ö, som jag träffar på. Jag har begått en handling som gör det
omöjligt för mig att stanna på Tahiti, för jag vägrar att slå mig ner på en plats där man
kan finna mig och till min familjs eviga skam återbörda mig till England."
Det är dödstyst bland dem. Till och med min mest betrodde vän George Stewart
ser på mig som på en främling. Men så utbrister Young:
"Vi överger dig aldrig, Christian. Vi följer dig vart du vill."
Han räddar situationen för mig. Trädgårdsmästaren Brown instämmer strax med
honom jämte Smith och fem av de värsta myteristerna. Åtta män vill alltså följa mig i
vått och torrt på vilka irrärder som helst och dela mitt öde att aldrig finna ro ens i
graven. Jag tackar dem, och vi förbereder vår sista resa till Tahiti.
Det tog en evig tid för oss att få upp den stora klumpiga Bounty på land. I havet är
hon som en fregattfågel, men på land är hon som en sköldpadda. Vi måste slita ihjäl
oss under en hel vecka för att åter få henne i sitt rätta element. Och vi lämnar Tupuai
efter att ha gjort vår ras förhatlig för infödingarna där för all evighet. Och de fyra
månader som vi under oändlig möda och sorg har tillbringat här har endast gjort oss
alla ännu mer förtrogna med lidandet, nöden och döden.
Jag beklagar de nio av oss hopplösa dödsmärkta myterister som vill trotsa sitt öde
och utmana världen med att stanna på Tahiti. Men jag har gjort allt för att de ska ha
det klart för sig att kapten Bligh endast gav oss en frist på två år.
O Gud, hur skall det gå för oss? Vi är bara en handfull engelska sjömän. Vi är
ingenting annat fastän vi har störtat oss själva, en hel skeppsbesättning, Englands
flotta och kanske hela Englands framtid i olycka. Ja, England har redan före mig börjat
falla genom det klantiga inbördeskriget med nybyggarna i Amerika, som en oduglig
regering i London förorsakade genom en fullständigt inkompetent amerikansk politik
med självförbundna ögon, men genom mig faller det ordentligt, och dess fall kommer
efter mig att bli ännu mycket större. Jag är orsaken icke endast till min egen utan till
hela Bountys besättnings och hela Englands olycka, ty aldrig tidigare har den engelska
flottan drabbats av ett myteri som detta. Varje gång som jag tänker på vårt öde
förstummas och paralyseras jag av sorg och vill jag bara gråta. Förbannelse över oss!
Hur rätt det än var av mig att begå myteriet så blir konsekvenserna därav ständigt
blott fatalare.
Det är Churchill, Burkitt, Thompson och vissa andra som envisas med att vilja
stanna kvar på Tahiti, den enda ö i hela Stilla Havet som är verkligt farlig för dem.
Men jag måste låta dem göra vad de vill. De får skylla sig själva. Även samtliga de
som inte deltog i myteriet och som inte fick plats i slupen hos kapten Bligh väljer att
stanna på Tahiti. Gud beskydde dem, och måtte de aldrig bli orättvist straffade av en
av förbittring partisk brittisk domstol. Men jag fruktar att det är just vad som kommer
att hända dem. Av dem som stannar på Tahiti var Stewart, Heywood, Morrison,
Coleman, lille Ellison, Norman, MacIntosh, Byrne och Muspratt fullkomligt oskyldiga
till allt vad som hände under myteriet. Hur många av dem kommer att överleva
Blighs blinda vrede och brutala hämnd? Blighs hämnd kommer att svepa som en
storm över oss alla, och både onda och goda, skyldiga och oskyldiga kommer
ofrånkomligt att tragiskt stryka med, ty det som Bligh minst av allt hade sinne för var
rättvisa. Hans stora brist som människa var att han aldrig hade den minsta distans till
något som han hade hand om, och detta i förening med hans fatala fallenhet för att
gärna överreagera gjorde myteriet oundvikligt. Jag tycker mig redan se en dödsängel
223