Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

att det inte riktigt lyckas. Maimiti säger: "Jag har sovit så gott. Se hur den lilla flickan
suger! Hon är så söt att man kunde äta upp henne. Men var kan Christian vara? Han
lovade att komma hem tidigt på dagen, och nu har solen redan gått ner!"
"Han kommer nog snart," försöker Taurua att säga övertygande.
"Gå uppåt stigen och möt honom, så är du snäll. Han måste säkert vara i närheten
nu. Vilken underlig far han är! Man skulle kunna tro att han var van vid att få en liten
dotter varje dag. Gå genast, Taurua, och säg åt honom att skynda sig! Jag tycker inte
om att han är borta så länge. Man blir ju nästan orolig. Gå nu."
Taurua vänder bort ögat i sista minuten och försvinner ut innan tårarna bryter ut
på allvar. Hon går ett stycke bort från huset tills hon säkert är utom hörhåll. Där slår
hon sig ner på en liten bänk och gråter ut. Hon gråter bittert och länge. Hennes sorg är
skakande och utan gräns. Ändå är hon den enda av kvinnorna som i någon mån kan
vara glad denna dag, då hon varken hör till dem som blivit änka efter en dyrkad make
eller till dem vars makes skuld till olyckorna inte har blivit sonad med hans död. Men
hon gråter för alla de andra, för Jenny, som förlorat sin make den snällaste mannen på
ön, för Balhadi vars duktige man svävar mellan liv och död, för Prudence och Hutia
som förlorat sina nu i döden så bittert saknade män, för Moetua och Nanai som
kanske kommer att lynchas av de andra kvinnorna för deras mäns brott, men mest av
allt för Maimiti, den för tredje gången nyblivna modern, som inte vet, att hennes man
kanske just nu ligger och blöder ihjäl ingen vet var. Minst av allt skulle Maimiti kunna
fatta att hennes man, den bäste på ön och den engelska kolonins ledare, skulle kunna
mördas utan vettig anledning, och när hon får veta det måste därför chocken för
henne bli fatalare än för någon annan.
Det blir Moetua och Nanai som finner Christian. Han har nästan förblött, och
febern härjar svårt i hans kropp. Han kämpar redan med döden, med den oförsonlige
fienden som ingen kan övervinna. De konstruerar en bår och bär honom till hans bäste
vän Youngs hus, var Alexander Smith redan ligger förut. Moetua och Nanai får där
veta att deras mäns döda kroppar har påträffats. För att undvika fiendskap och
eventuella fortsatta stridigheter säger Taurua, som därom har blivit ombedd av
mörderskorna, att det är Quintal ensam som har dödat dem alla. Sex mödrar har blivit
änkor på en dag. Åtta män av tretton har dödats, och ytterligare två har sårats och den
ena av dem dödligt. Mer än hälften av kolonins barn har blivit faderlösa.
Varför och hur har allt kunnat gå så fruktansvärt på tok? Jag har aldrig någonsin
velat något annat än allas bästa. Allas välfärd styrde mitt handlingssätt på Bounty, och
besittningstagandet av Pitcairn såg jag som vår stora chans till att för världen bevisa
att vi fortfarande var riktiga hederliga engelsmän som trots myteriet kunde lyckas
med allt. Min vilja var aldrig annat än god, men resultatet har aldrig blivit annat än
ont. Inom kort tid har tio av öns femton män dött genom mord och våld, och jag blir
den elfte. Vad gjorde jag för fel?
Quintal påträffar McCoy ute i skogen. Den arme skotten är vettskrämd av fasa,
och han befinner sig i ett ömkligt tillstånd. Kläderna är i trasor genom det ständiga
krypandet i buskarna. Han har sett Te Moa och Nihau med Mills och Martins
dinglande och slängande blodiga huvuden i sina bälten, och han tror inte på Quintal
när Quintal berättar att alla infödingar är döda. Ännu mindre tror han på sin
dryckesbror när denne berättar att han själv har sett tre infödingar ligga slaktade i
öppen dager och att han själv har kastat den fjärde ut för norrstupet. McCoy måste
som ett barn lugnt övertalas och noggrant övertygas om att all fara är över. När
McCoy äntligen kan tro på det går han genast till sin destilleringsapparat och tar igen
sig, och Quintal håller honom mer än gärna sällskap.
Maimitis modersmjölk sinar när hon gradvis får veta vad som har hänt och att jag
har blivit skjuten. Hon blir inte hysterisk och smälter inte bort i tårar. Sanningen
drabbar henne djupare än så. Hon blir bedövad och stum och förblir sådan länge
medan hon försöker vänja sig vid sorgen och lära sig att bära dess outhärdliga tyngd
239