Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

oksamling i Alexandria för fyra hundra år sedan, och kristendomen, som till sin
natur är sådan att den ständigt måste utlösa inbördeskrig inom sig själv. Och dessa
båda världsreligioner är tillsammans sådana att de för evigt kommer att vara i blodig
fejd med varandra tills de båda har förintat varandra och sig själva.
Kejsar Fredrik II av Hohenstaufen:
Min barndom var lycklig. Jag uppfostrades av påven Innocentius III som gav mig
lärdom, kunskap, skicklighet, duglighet, mod och mandom och allt som jag över
huvud taget har haft glädje och nytta av i mitt liv. Under hans helighets tid
blomstrade världen och jag med den, och såsom sonson till Fredrik Barbarossa fick jag
emottaga hela den civiliserade världen från Sicilien till Östersjön med undantag av
Frankrike i arv. Om detta skedde genom Guds nåd eller inte vet jag inte längre. Jag
kröntes till kejsare, hans helighet var det som gav mig även kejsarämbetet, och på
tröskeln till min mandom, på höjden av min lycka, makt och mitt livs stora
förväntningar, övergav mig plötsligt den helige Innocentius III, som var den ende som
jag någonsin frivilligt har kallat min far. Han dog, och sedan dess har jag gradvis
förlorat allt och tron på allt därtill.
De första åren efter hans död var jag dock fortfarande lycklig. Jag hade mitt hov i
det vackra Palermo att yvas över, och jag hade alla mina judiska, orientaliska och
musselmanska vänner. Under de första tio åren såg det ut som om mitt liv i alla fall
trots min ensamhet skulle bli lyckligt. Jag hade allt så länge jag hade mitt normandiska
Sicilien. Jag var Medelhavets härskare, och hela den latinska och grekiska världen plus
världen utanför älskade mig. Jag betraktade mitt liv som fullkomligt. Ändå gick allting
på tok. Varför?
Var det påven som vände sig mot mig, vilket jag alltid har trott, eller var det jag
som vände mig mot påven? Jag vet ej. Jag vet blott att jag gradvis förlorade alla mina
vänner.
Påven var den förste som vände sig emot mig. Han bannlyste mig för att jag i det
längsta uppsköt att dra ut i krig mot östern och befria det heliga landet åt honom. Hela
Europa hade vid det laget fått det här med korståg på hjärnan efter alltför många
fiaskon, redan det andra korståget var ju ett totalt misslyckande, det fjärde var rena
plundringståget mot Konstantinopel, inte en enda korsriddare kom i den
huliganmarschen ens över Bosporen, och det femte ska vi inte tala om, när hela
Europa skickade ut sina små barn för att de i deras oskuld skulle komma alla
musselmanska härskaror på skam. Alla dessa barn skickades ut mot sin säkra
undergång och död, många togs som slavar av muslimerna och tvångsislamiserades
eller kastrerades, medan ett fåtal råkade ut för förnuftiga mänskor som skickade hem
dem igen. Alla dessa misslyckade korståg gick påven åt huvudet, varpå han
förkunnade att det var min enkannerliga plikt att med våld befria hela det heliga
landet, eftersom ingen annan kunde göra det. Jag uppsköt i det längsta detta ärende
då jag inte hade någon önskan att bråka med mina muslimska vänner och kolleger. Jag
talar ju deras språk och förstår dem och deras mentalitet, medan förstockade påvar
och kristna fackidioter inte fattar ett dyft av orientalisk kultur. Nåväl, för att blidka
denne stackars enfaldige påve övergav jag allt vad jag hade kärt och drog ut mot
Jerusalem. Jag hade förberett mina muslimska bröder, vänner och kolleger på
skådespelet, så de tog vänligt emot mig och öppnade Jerusalems portar för mig,
varvid inte ett skott behövde avlossas, inte en pilbåge spändes, inte en droppe blod
behövde flyta genom min orientaliska diplomati. Jag återvände hem i triumf med
Jerusalems krona på mitt huvud, och påven omfamnade mig och förlät mig och tog
tillbaka sin löjliga bannlysning, men blott för att sedan strax åter vända sitt hat mot
min person och visa att hans fientlighet mot mig var starkare än någonsin, bara för att
58