Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Ja, jag vet att jag var en misslyckad tsar. Det har hela Ryssland gastat om ända
sedan jag blev tsar, trots att jag som tsar har gjort mindre än någon av mina
föregångare. Endast vid ett tillfälle var jag en riktig tsar, och det var då efter mordet på
min onkel Sergius jag menade att en försiktig general hade varit för släpphänt då han
talade till upprorsmän i stället för att sätta hårt mot hårt. För den enda gången i mitt
liv beordrade jag en underordnad att bruka våld mot folket när det blev upproriskt,
och den generalen var god nog att därför samma dag begära avsked. Så förlorade jag
min bäste general.
Det var den enda gången jag spelade rollen som tsar, och för den gångens skull
fick jag heta Nikolaj den Blodige för resten av mitt liv, för att någon hade tjuvlyssnat
till den privata audiensen. Ingen tsar har själv besudlat sig med så lite blod som jag,
och därför fick jag ensam av alla tsarer kallas för den Blodige.
Men visst var jag en dålig tsar. Jag sade dock de överilade orden till generalen, det
var dock flera tusen oskyldiga som omkom under min kröning i Kreml för att det blev
oväder, det var dock under min regering som det stora världskriget bröt ut som mig
veterligen ännu inte är slut efter fem år, och visst förekom Rasputin och andra helgon
vid mitt hov. Men för det behövde väl inte Uljanov Lenin avrätta min hustru, mina
fyra döttrar och min ständigt blödande son?
Min son, min stackars sjuke oupphörligt blödande son, det är slut med Romanovs
högmod. Rysslands stolthet och ära är död. Vi försökte dock vara goda och
anständiga, du och jag, din mor och dina systrar, och må våra exempel framstå som
bevis för att den ryska högfärd och ära, som bolsjevikerna menar sig ha undanröjt med
ätten Romanov, blott var evig kärlek. Vi dör med det heliga Ryssland på det att det må
älskas och vördas och även leva i människors sinnen för evigt.
Det heliga förintade bysantinska rikets ende arvtagares martyriums saga är all.
V.I.Uljanov:
Vi utgör en lycklig familj. Vi är kultiverade och kloka, och min far bemödar sig om
att ge mig och mina fyra syskon en utomordentligt god uppfostran. Själv är jag bäst i
klassen och särskilt i latin och grekiska. Jag är en lysande begåvning som älskar mina
medmänniskor, och särskilt de mest förfördelade av dem, och tänker ägna mig åt
juridik och politik, som Cicero.
Det är något ruttet med denna ryska stat. På annat sätt kan jag inte förklara det
faktum att den förföljer de intellektuella, de bildade och lärda som vet och kan
någonting, och att den reagerar mot folkbildning och mot att alltför många alltför
fattiga människor får lära sig alltför mycket.
Jag förstår inte min bror, men ännu mindre förstår jag den regering som har
avrättat honom. Han hängdes för att han hade velat mörda tsaren Alexander III.
Varför ville han mörda tsaren, och varför skall vi straffas för att han ville mörda
tsaren? Bär vi skulden till att tsaren gör sig så hatad som han gör, så att så många
lockas till att vilja mörda honom och däribland min äldste och bäste broder? Min bror
var ett helgon, och jag kan inte tänka mig att han verkligen hade kunnat mörda en
annan människa. Men faktum är att tsaren har mördat min bror, och därför hatar jag
tsaren.
Och bara för att vår bror har blivit avrättad av tsaren är hela vår familj stämplad
som samhällsfarlig. Alla högskolor och all utbildning är stängd för oss, fastän vi är
goda begåvade människor som aldrig har gjort något ont.
Hur kan man bli annat än bitter inför sådana premisser i livet? Jag är stämplad
som revolutionär fastän jag aldrig har varit det, och därför måste jag bli det. Och det är
126