Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Fjärde delen: Den berättigade flykten från verkligheten.
Fletcher Christian:
1. Vägen till Tahiti
Jag är av god familj. Den är icke adlig men icke heller lågbördig. Min familj
befinner sig precis i mitten av samhället. Den är varken så fin så att någon kan
avundas oss eller föraktlig så att någon kan se ner på oss. Vi tillhör den gyllene
medelklassen, det härliga blygsamma släkte som inte ger sig ut för att vara någonting
och som varken är ambitiöst eller framfusigt men som dock utgör den tappra och
hållfasta klippa som uppehåller hela världen. Jag är således av den bästa tänkbara
familj, till skillnad från sådana som föds i en ansedd och välbärgad värld av illusioner
eller i en hopplöst karg och naken verklighet utan möjligheter.
Liksom alla goda och hederliga familjer är även min familj behäftad med tragik.
Det har aldrig gått bra för oss. Snarare har det alltid gått illa för oss. Om det någon
gång har gått bra för oss så har vi strax därpå omedelbart drabbats av katastrofer. En
av våra förfäder, William Christian, avrättades för högförräderi. Efter att han hade
halshuggits fick man veta att han hade varit oskyldig. Vi har aldrig framfött några
svarta får, men vi har ofta behandlats som sådana. Vi har genom alla tider varit goda,
ädla och laglydiga, och vi har ett gott rykte om oss som hederliga människor. En
gammal och klok vän till familjen menade att vi var för rejäla engelsmän för att det i
längden skulle gå bra för oss. Vi är ödmjuka och anspråkslösa, men vår stolthet ligger i
det att det är tack vare sådana som vi som världen och England kan finnas till och icke
enbart vara av ondo.
Vi kommer från norra England, närmare bestämt från de vilda ödsliga och
romantiska trakterna av Cumberland var det finns så få människor men desto större
och fagrare natur. Jag är född på ön Man, detta ryktbara näste för okuvliga
frihetskämpar, som haft ett parlamentariskt styre på ön redan 500 år före Cromwells
tid; och mitt livs första personliga bekantskap var havet. Jag har alltid känt mig dragen
till havet, och det är delvis därför som jag nu är var jag är: ombord på ett skepp som
heter Bounty. Efter flera år till sjöss har jag blivit andre styrman på detta välbyggda
fartyg, och jag förväntar mig mycket av den resa som förestår oss. Vi skall nämligen
segla till Söderhavet och till Tahiti, som det ju är varje bildad sjömans hetaste
önskedröm att få resa till. Själv har jag drömt om det tropiska Söderhavet ända sedan
jag var liten pojke.
Samtidigt kan jag dock inte låta bli att känna mig skeptisk inför vårt företag. Vi
har nämligen ett ytterst befängt syfte med vår resa. Vi skall transportera brödfrukter
från Söderhavet till Västindien för att dessa där skall tjäna som föda åt Hans Majestäts
negerslavar. Jag kan inte låta bli att fråga mig: kan inte den engelska flottan göra något
mera ekonomiskt och nyttigt?
Vår kapten heter William Bligh och är löjtnant i flottan. Han är en ambitiös och
inbilsk streber som dock kan sitt yrke väl. Han kommer från samhällets bottenskikt,
och ingen vet egentligen något om hans familj. Han har i blod och svett arbetat upp
sig till sitt höga ansvar och är som yrkesman ytterst beundransvärd men som
personlighet simpel. Ingen sjökapten i vår tid har en större yrkeskunskap än han, och
han är säkert världens yppersta sjöman, men han har ingen själ. Han är en perfekt
maskin och kan därför ej bete sig som en människa. Han har seglat med kapten Cook,
och det finns flera andra i vårt manskap som delar samma ära. En av vårt företags
främsta understödjare är Sir Joseph Banks, känd från Englands huvudstads förnämsta
180