Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Quintal, den gamle glade doktor "Bacchus" Huggan, den redige, duktige och
sympatiske myteristen Churchill, den unge Christian med livet och karriären framför
sig, och alla de unga matroser som kom till Söderhavet glada och muntra, friska och
sköna, oförstörda och med stora förväntningar, och deras ännu ej sorgklädda
flickvänner, med ännu ej faderlösa skrattande och lekande barn, som dansar, skrattar,
njuter och lever på Tahitis och Söderhavets svarta gnistrande diamantsandstränder,
och ej några levande mänskor. Den ungdom som full av oskuld kom till Söderhavet
för länge sedan förförde sig själv av hänförelse över Söderhavets skönhet, och i sin
förförelse fördärvade den Söderhavet och sig själv. Och endast spöket av denna
förgångna ungdom ler ännu i Söderhavet, med den enfaldige kapten Blighs dåraktiga
översitteri och hans motsats mr Christian, mannen vars rättvisepathos inte kunde tåla
en oförrätt, vilkas konflikt och olycka blev Tahitis och en del av Söderhavets, Englands
och hela världens.
Detta är nu min version av vad som hände med oss som var med på Bounty, som
jag har givit upphov till två århundraden efteråt och med hänsyn till alla myter om
myteriet som har bildats sedan dess. Själv minns jag inte klart alla detaljer och har inte
velat avliva några vackra myter. Min saga är dikterad av min kärlek till England, som
jag förlorade när jag satte mig själv före mitt älskade hemland och dess ärorika flotta,
som jag i egenskap av brittisk sjöman personifierade och var den viktigaste kuggen i.
Ty det brittiska imperiet vilade på den brittiske sjömannens axlar, och när han, det vill
säga jag, föll, föll även omsider imperiet.
Man kan även säga att det föll på varelsers som löjtnant Blighs tjockskalliga
grundlighet, som berövade honom allt sinne för proportioner, allt mänskligt omdöme
och den för allt samarbete med andra människor omistliga egenskap som på modernt
språk kallas psykologi, och som gör att man visar hänsyn. Men det var jag och icke
han som tog det avgörande steget, och för det kan endast jag med min känslighet
belastas och icke han med sin perfekta tekniska yrkeskunnighet, som tyvärr övergick i
pedanteri.
Många detaljer har jag icke vidrört. Jag har ej berättat om den stackars halvblinde
matrosen Michael Byrne, som på Blighs order på sin violin alltid spelade musik några
timmar varje kväll, som vi på befallning skulle dansa till, för att sålunda hållas i god
kondition. Han behärskade hela den brittisk-keltiska shanty-repertoiren och hade
mera melodier i sitt huvud än vad någon av oss hade förstånd. Kanske det var
förståndigare att ha melodier. I sin blindhet och musikaliska känslighet var han
kanske den enda som alltid såg allting klart och gjorde vad som var rätt i den mån han
kunde det, men utan att någonsin lyckas påverka oss andra. Jag har ej berört de mest
hjärtsönderslitande scenerna i samband med Pandoras ankomst till Tahiti, då lyckliga
oskyldiga engelsmän berövades hus och hem, hustru och barn och i stället slogs i järn
av sina landsmän, vilket definitivt gjorde gråt och tandagnisslan, jämmer och ve,
lidande och sjukdom till hela Tahitis europeiske härskare då och allt framgent. Jag har
ej velat berätta hela sanningen om fasorna på Pitcairn, som för mig utgjorde kanske
den olidligaste mardröm som av någon engelsman har upplevats. När jag sköts var jag
glad åt att bli deras offer och att slippa överleva med dem jämte myteriet och allt vad
som hörde därtill som extra blytyngder på mitt samvete. Myteristernas passioner och
våld mot varandra, mot deras damer, mot deras bröder av annan ras och mot naturen
skulle ha förvissat vem som helst utom mig om att de alla var djur och icke
människor. Med denna skildring kanske jag dock har lyckats visa att åtminstone jag
var en människa och alltid betraktade och behandlade både min välgörare och
förtryckare löjtnant William Bligh och mina värsta olycksbröder som jämlikar och lika
mycket människor som jag själv.
Var myteriet rätt, eller var det orätt? Den frågan kan aldrig besvaras. Det var lika
mycket orätt som rätt. Men en sak är säker: det öppnade för oss alla som fick uppleva
det dörren till ett sällsamt universellt äventyr, vars tragiska storslagenhet vi icke fått
244