Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Alexander Smith avvänder påpassligt bösspipan. Jag kommenderar hans avväpning
och att han ställs under uppsikt. Han börjar tredskas, göra motstånd och slåss. Först de
fyra starkaste karlarna ombord får omsider bukt med den väldiga ludna gorillan.
Slupen låter fånglinan gå. Alla band mellan kapten Bligh och Bounty och mellan
mig och England är avskurna. Aldrig mer får någon av oss laglösa banditer återse vårt
hemland. Vad skall min far tänka? Nyheten om vårt myteri kommer säkert med
kapten Blighs återkomst till England att nå även honom. Han kommer inte att veta
vad han skall tro, och säkert kommer min familj att få utstå trakasserier för min skull.
Jag kommer att sända honom med gråa hår och förtvivlan ner i graven.
Det är inte långt till Tofoa härifrån. Man kan se ön i fjärran. Slupen med de nitton
männen sätter kurs ditåt. Den ser ut att kunna sjunka när som helst. Tolv män är
lagom last för den, och den bär nu nitton män plus en massa packning, proviant och
utrustning och ett stort vattenförråd. Morrison utbrister: "Tur att vi kom för sent! Eller
hur, Stewart?"
"Menar du det verkligen?" frågar Stewart tveksamt.
"Nej, egentligen inte. Jag skulle gärna ha följt med mr Bligh och mr Purcell. Men
slupen kommer aldrig att komma långt. De kommer aldrig att komma hem till
England."
"Vi får se." Själv är jag övertygad om att de kommer att nå hem till England och
med högst bara några mans förlust, ty jag känner kapten Bligh och vet, att en sådan
utmaning som han nu är ställd inför är just vad han behöver för att hans bästa
egenskaper ska komma till sin rätt. Men jag tror inte att Nelson, Ledward och några
andra få äldre och klenare herrar kommer att klara sig ända hem, och dessa några
finare och ädlare mäns liv kommer för alltid att gnaga på mitt samvete.
Sakta avlägsnar sig slupen akteröver. De argaste myteristerna har slutat förbanna
sin kapten, och Bligh har slutat förbanna dem. Alla står och tittar tyst på hur slupen
sakta far bortåt. Jag kan se att mr Fryer håller i dess roder. Mr Bligh tittar på oss. Jag
tycker mig se ett oändligt vemod i hans vakande blick som inte vill släppa Bounty ur
sikte. Ett fruktansvärt lidande väntar honom. Aldrig har jag älskat honom mer än i
detta ögonblick, samtidigt som jag vet, att han aldrig någonsin har hatat någon så
mycket som han hatar mig nu. Jag har berövat honom hans skepp, hans livs arbete,
hans egenhändigt utförda vetenskapliga avhandlingar och kartor, hans ära, hans
karriär, hans framtid och kanske hans liv. Denna resa var hans livs största uppgift, och
jag har sinkat den för honom. Men han kommer att överleva det. Jag är brottslingen,
och han är martyren. Jag kommer att bannlysas, och han kommer att upphöjas. Men
mitt enda brott var att jag gjorde vad som var rätt. Ingenting kan övertyga mig om att
jag har handlat fel. Jag är offret för min egen rättskänsla, och den kommer att i förtid
jaga mig med gråa hår ner i graven.
Ännu syns slupen som en mörk prick på dyningarnas krön. Jag spanar ännu efter
den på samma sätt som Bligh antagligen ännu spanar efter Bounty. Han kommer att
kunna se Bounty längre än vad jag kommer att kunna se slupen. Nu ser jag inte slupen
mer. Jo, där är den ännu. Men den är oändligt långt borta. Nu är den försvunnen. Eller
skymtar den alltjämt? En lång stund söker jag efter den med blicken, men den är
borta, som om den aldrig hade existerat. Den är försvunnen bortom horisonten.
Vinden är frisk, och Bounty rör sig framåt med god fart. En halvtimme har gått sedan
slupen lämnade oss. Det är tre timmar sedan jag inledde detta myteri på gott och ont.
4. Slupen
Vi är tjugofem män kvar ombord. Jag bär nu ensam ansvaret för tjugofem
människors liv. Av dem är femton hårda och hänsynslösa busar och myterister. De
övriga tio är goda ädla och oskyldiga män som har dragits in i detta mot sin vilja. Fem
206