Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

härlig färg! Ingen människofärg är vackrare än den naturligt barbariskt och
infödingsaktigt bronsbruna. En brun inföding skvallrar med hela sitt väsen om sin
paradismiljö, sitt folks okränkta oskuld, sin naturvärlds okränkbarhet och om sin egen
ursprunglighet, öppenhet, gästfrihet, hjärtlighet och naturliga rättframhet. Men
brunbrända vita tycker jag inte lika mycket om, ty vita skall vara vita. Och svartingar
ser ut och luktar som bränd choklad. Jag har aldrig mött en neger som inte har varit
svettig.
Bacchus har med sig en för honom naturlig present åt Heywood. Han har med sig
ett dussin flaskor Teneriffavin. Arme gamle Bacchus! En drinkare är han, men ingen
ombord är mera älsklig och sympatisk.
Heywood tar väl hand om oss. Han presenterar oss för hela den nobla
hövdingafamilj som han är gäst hos. Husfadern, hans värd, heter Hitihiti och ser ut
som en riktig adelsman. I sin stolta högväxthet och lugna grannhet utstrålar han en
förnämitet som ingen annan inföding jag har sett. Hans hår är kort och grått, hans
hållning rak och ytterst betryggande i sin självsäkerhet, och hans röst är djup och
imponerande. Jag har aldrig mött en människa som har utstrålat en sådan djup
mänsklig trygghet som han.
Jag fäster mig särskilt vid en flicka i hans närhet som jag så småningom får veta att
ej är hans egen dotter men väl hans brorsdotter. Hon heter Maimiti och är sjutton år.
Jag har svårt för att behärska min fascination av henne.
Vi är i land på världens mest gästfria, vackra och ljuvliga ö hos världens
vänligaste, varmaste och mest harmoniska mänskor. Kapten Cook har med sitt
exempel gjort dem till engelsmännens bästa vänner för evigt. De låter oss göra vad vi
vill med dem. Hela deras arkipelag är vår för en mans skull som köpte den åt England
med sitt liv. Inte långt härifrån ligger det solobservatorium som han byggde här på
Tahiti. Ingen man har någonsin erövrat så vidsträckta delar av jordklotet för sin nation
som kapten Cook. Han gav ju England alla världens hav.
Jag blir förälskad i Maimiti. Jag kan inte hjälpa det. Hon är som en dröm. Hon är
lika fulländat skön, stolt och ädel som sin farbror. Hon är av samma hövdingablod,
och hon vet vilken ställning jag har på fartyget. Hon kan lika litet låta bli att se åt mitt
håll som jag kan låta bli att se mot hennes. Ödet har bestämt oss för varandra. Skall då
verkligen jag, en engelsman och en son av en familj vilkas anor går långt ner i 1400talet,
verkligen falla för en vacker sjöjungfru av en helt annan ras? Ja, naturen har
bestämt det så, och naturen rår ingen på. Vi är dömda av Gud till att älska varandra.
Hända må vad hända vill.
Jag är lycklig med henne. Vi simmar i Tahitis vackra floder. Vi leker, springer i
kapp, klättrar i palmer och skrattar. Vi älskar varandra. Jag har aldrig sett maken till
hennes ljuvlighet hos någon. Vi är båda unga och har hela livet framför oss. Hon är
bara sju år yngre än jag. Vad kan vi annat göra? Vad kan vi annat ta oss till än att älska
varandra?
Vi utgör ett vackert par. Så viskar alla omkring oss. Infödingarna ser leende på
oss, betraktar oss gärna och är ännu vänligare mot oss än vad de var tidigare. Jag
betraktas redan allmänt som Maimitis fästman.
Maimiti är lång liksom jag och har ett underbart intagande anspråkslöst utseende
och det vackraste av alla tänkbara hår. Hennes själ lyser som en sol i hela hennes
ansikte. Hon är solen på dagens himmel, och alla andra är osynliga stjärnor i
jämförelse med henne. Hela hennes själ lyser i hennes ansikte, och hennes ansiktes ljus
vittnar klart om vilken sällsynt klok klarsynthet och from trofasthet som bor i denna
utomordentligt unika jungfru. Det finns inte en så fulländad kvinna som hon på
miljonen.
Men jag måste återvända till fartyget. Jag far bort till mina plikter hos kapten Bligh
och återvänder till henne följande dag. Varje dag möter jag henne på nytt. Varje ny
188