Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

herrklubb, den litterära klubben, som Sir Joshua Reynolds, Doctor Johnson och Oliver
Goldsmith har gjort berömd.
Förste styrman är herr Fryer, en god gammal jovialisk och plikttrogen man i alla
väder.
Bland de övriga ombord har jag funnit goda vänner i Peter Heywood, den högt
begåvade och ytterst sympatiske unge gröngölingen som är här på specialuppdrag för
att i Söderhavet författa ett engelskt-polynesiskt lexikon. Jag tycker även mycket om
Edward Young och George Stewart, som är två andra friska kadetter. Så har vi "Gamle
Bacchus", skeppsläkaren, som botar alla sjukdomar, krämpor och lyten med all-roundmedicinen
alkohol, som han allra mest trakterar sig själv med, vilket han kan behöva
med sitt knackande träben. Herr David Nelson är vår botanist, och han har följt med
som botanist på sådana här resor flera gånger förut och bland annat under kapten
Cooks befäl. Han biträds av William Brown, en riktig engelsk trädgårdsmästare och
den snällaste mannen ombord. Sammanlagt är vi fytrtiofem man på väg mot
Söderhavet, och de flesta av oss är fruktansvärt spända inför det äventyr som väntar
oss.
Havet är så fruktansvärt vackert att man kan bli galen ibland! När det lugnt böljar
i turkosa om gryningen, när det sväller och brusar under västanvindens sus i den
grannaste och blåaste av alla färger, när det ryter och skummar i grått och vitt
fradgande skum, när det rovgirigt kastar sig över oss och begraver oss i de rytande
stormarna – alltid är hon förtrollande, berusande och omåttligt hänförande.
Men kapten Bligh är inte att leka med. Han driver oss grymt och låter oss aldrig få
vila. Han anser det som vår plikt att vi ska vända ut och in på oss själva och offra allt
vad vi har på hans fåfänga och konstiga företags lyckliga genomdrivande. Det är inte
bra att han fordrar mer av oss än vad vi har att ge. Ibland gränsar hans metoder till
brutalitet. Och man kan inte heller tala med honom. Stackars krake! Han tycks inte
veta att det är människor som han har att göra med och inte sådana perfektionistiska
och fulländade tekniska underverk som han själv.
Kapten Bligh tror verkligen på sin uppgift. Han tror att det hopplöst meningslösa
och tokiga uppdrag som ödet har gjort honom till ledare för kan ha positiva
konsekvenser. Han tror att vår meningslösa resa kan leda till resultat för England och
till ära för honom själv. Det tror inte jag. Men vad jag tror har ingen betydelse för
kaptenen. För kaptenens tros skull på fåfängan och för hans därav beroende fåfänga
viljas skull skall varje man glömma sina mänskliga sidor, sina begär, sina drömmar
och lyckostunder och i stället oupphörligt arbeta som maskiner. Och kapten Bligh har
så litet öga för det psykologiska att han inte själv märker hur harmen ständigt jäser
hos besättningen och hur hans ständigt tilltagande prövningar av den oupphörligt gör
situationen ombord mera kritisk, spänd och svåruthärdlig. Kapten Bligh är ingen bra
kapten hur perfektionistisk och praktiskt kunnig han än är.
Han behandlar oss som djur och tvingar oss därmed till att frukta honom såsom
en gud. Men vi är inga djur. Vi är lika litet några djur som han är någon gud. Han
underskattar oss och överskattar sig själv. Om han fortsätter öka takten på
bestraffningar av oss oskyldiga latmaskar så är vi alla ihjälpryglade innan vi är
tillbaka i England.
Visserligen ska disciplinen vara hård ombord, annars fungerar inte skeppet, och
det finns inget brittiskt örlogsfartyg där den niosvansade katten inte används på
besättningen, men kapten Bligh går för långt från början. Vi har inte förtjänat att bli
drivna som slavar, och om det börjar så illa så tidigt på resan – hur ska det då bli i
fortsättningen? Jag tänker mera på hela företagets bästa än på oss själva.
Samtidigt tror jag att han är rädd för oss. Han har sagt: "Piskade man inte
tillräckligt med fruktan i sina besättningar så hörde myteri till ordningen för dagen."
Skall man då verkligen behöva frukta sina underordnade? Jag har aldrig fruktat en
181