Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

jag kommit så upp mig att jag nu kan börja tänka på att på allvar uppträda i Händels,
Haydns, Mozarts och Beethovens spår som deras kollega.
Satan och död, öde och Gudsmördare, ditt namn är kvinna! Fallen är jag djupare
än någon gatslinka, ty mitt livs uppgift var att tjäna Gud genom musiken, vilken
förlusten av min oskuld nu har omöjliggjort. Schober, jag kan ej förbanna dig, ty du
visste ej vad du gjorde. Hur kunde du väl ana att just den av alla Wiens glada
gatmuser som genom dig skulle bli mitt öde skulle vara besatt av syfilis? Mitt liv
börjar med döden. Knappt hade jag börjat flyga, och jag är redan vingklippt.
Beethoven har i hela sitt liv fått kämpa med sin dövhet, liksom Mozart måste kämpa
mot fattigdomen. Båda förlorade mot sina fiender, men ingen av dem hade en så svår
fiende som de så tidigt måste duka under för som jag, som redan är besegrad av
kärlekens värsta, mest obotliga och ofrånkomliga mardröm syfilis, som ingen skall
kunna väcka mig ur utom döden. Och jag ser redan fram emot det uppvaknandet.
Är det straffet för att jag vågade ta mig an komponerandet av världens vackraste
melodier? Nej, jag får skylla mig själv. Jag sökte komma ifrån odödligheten och
musikens paradis och bli mera mänsklig igen med att följa med Schober till bordellen,
och det har jag fått mitt straff för. Ve den musiker som söker släppa musiken efter att
ha offrat allt för den! En musiker kan aldrig bli en vanlig människa. Musiken gör
honom gudomlig, och ett fall från gudomens närhet kan endast sluta i helvetet.
Gud, under sex år har jag trots min sjukdom arbetat dag och natt för att tjäna dig
genom musiken. Min olycka fjärmade mig definitivt från allt sekulärt, all kärlek och all
jordisk lycka. Den tvingade mig i din stränga men andligt lönsamma tjänst. Jag har
lyckats med att skapa världens vackraste melodier, som når upp till Beethovens form,
Mozarts behag, Haydns humor och Händels majestät. Jag har blivit en av dem. Men
jag föll en gång, och det fallet kunde aldrig göras ogjort. Jag dör trettioårig och okänd,
förstörd av sjukdom och misär, ignorerad av Goethe och Beethoven, och ändå vet jag
att jag i din musikaliska universalharmoniska tjänst har varit lyckligare än någon
annan.
Karl av Artois:
Är jag den siste fransmannen i Frankrike? Det ser så ut. Snart är även till och med
jag ur leken. Frankrike, som en gång var fröjdernas, kulturens, praktens och lyckans
land, är numera olyckornas och katastrofernas rike.
Olyckorna började med dessa mäns uppenbarelser som riktade sig till och
lyckades påverka massorna. De två värsta av dessa skurkar var Voltaire och Rousseau;
Voltaire, för att han vände folket mot den heliga romersk-katolska kyrkan, och
Rousseau för att han predikade jämlikhet. Vem hade någonsin hört talas om jämlikhet
förut? Vad är jämlikhet? Jämlikhet är att alla är lika, det vill säga, att alla är lika den
sämste, ty ett land där alla är lika konungen med all hans prakt och härlighet är ju en
praktisk omöjlighet. Man kan inte upphöja vem som helst till en hur hög nivå som
helst, men man kan förnedra vem som helst till en hur låg nivå som helst. Det är
jämlikhet.
Dessa två karlars brott, som bestod i att de förledde folket, störtade Frankrike,
alltsedan Karl den stores tid världens mest ärorika land, i olycka och elände. De vände
folket mot staten, vilket resulterade i den blodiga revolutionen, Frankrikes största
skam och vanära genom tiderna. Den stora lavinen, det franska folkets fall, bredde ut
sig, grep omkring sig, växte och tilltog katastrofalt i styrka och fördärvlighet. Det hade
aldrig behövt gå så. Revolutionen började lugnt och stilla och inriktade sig på
demokratiska reformer enligt engelskt parlamentariskt mönster, men allt spårade ur
108