Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

annan, så att vi får göra upp i godo." Just då blir många infödingar synliga på land
som sätter ut i kanoter och börjar förfölja engelsmännen. De avlossar pilar och slungar
spjut ganska träffsäkert. Männen överger genast Purcells parti, och båten skjuter fart
bort från det oemotståndliga paradiset. Ännu en gång ligger den eviga
oöverkomlighetens gråa hemska tröstlöshet av hänsynslöst omänskligt hav öppen
framför dem, och de måste över det vare sig de vill eller inte, hungrande, törstande
och stelfrusna. Och Bligh säger: "Jag tror att vi har det värsta bakom oss nu."
Men männen uthärdar och klamrar sig envist fast vid livet. Bligh är den mest
stelfrusne, hungrige och törstande av dem alla, och ändå är han samtidigt den mest
optimistiske, positive, glade och hoppfulle av dem. Ingenting kan rå på de tappra
engelsmännen. De genomlider och uthärdar allt och svälter inte ihjäl hur mycket de än
svälter. De fryser inte heller ihjäl hur mycket de än fryser. De lever fortfarande fastän
de är mera döda än levande.
Ibland hotar båten att stjälpa inför en rasande storm, och ibland är den på väg att
stjälpa, men Gud skonar den. I åska, i ljungande blixtar, i vågor som är tjugo meter
höga, igenom regnbyar som dränker oss många gånger om, igenom skummande
vågkammar som vi tror att vi aldrig skall komma ut ur tillbaka, i stormar och förbi
vattenpelare, över den ändlösa oceanen, ner i vågdalar som är som alpklyftor, i stjärnoch
månlöst regnigt stormigt nattmörker, dag ut och dag in, i veckor och i månader
går färden, och aldrig ger någon upp. Bligh sitter vid rodret tolv timmar i sträck,
tjugofyra timmar i sträck, fyrtioåtta timmar i sträck och sjuttiotvå timmar i sträck och
sover där emellan någon enstaka timme. Ingenting kan bräcka honom, och så länge
han fortsätter fortsätter även vi den ojämna kampen mot ödet och havet. Vi har ingen
chans men vi klarar oss ändå. Ständigt vidare, semper plus ultra, längre ut i evighetens
outtömliga mörker beger vi oss utan att egentligen veta om det finns något mål eller
inte.
Natt och dag håller Bligh i rodret. I en blixtrande stormnatt då vågbergen ständigt
störtar ner över honom ropar han belåtet: "Vi gör fulla sex knop! Låt det värma er om
inte ösningen gör det – men sluta inte ösa!" Och vi öser för livet dag och natt.
Mr Fryer föreslår en morgon att vi skall be en gemensam bön till Gud. Mr Bligh
svarar: "Nej, mr Fryer. Bed om ni vill, men jag tror att Gud väntar sig något annat än
böner av oss för närvarande." Cole erbjuder sig att avlösa Bligh vid rodret, men Bligh
nekar.
En dag lyckas de fånga en liten fågel. Det är en liten tärna. Dagligen har de följts
av otaliga fiskstim och fågelsvärmar, men aldrig har de lyckats fånga någonting. Idag
är ett undantag. En liten tärna har velat vila på relingen, men den önsketanken
kostade den tärnan livet. Mr Nelson är som ett spöke. Mr Bligh ger honom allt tärnans
blod att dricka. De övriga delarna av tärnan delas så jämnt som möjligt, och alla suger
i timtal på de små sköra benen. Nelson får förutom blodet, som har väckt den döde
mannen till liv, även en bit av bröstet på sin lott. Han vill dela den med den nästan
lika svage Ledward, men Ledward vill att Nelson ska ha den själv. Det är typiskt
mänskligt att i de svåraste situationer göra allt för att rädda dens liv som är närmast
döden i stället för att, vilket vore mera logiskt men omänskligt, låta de svagare dö för
att bereda plats åt de starkare. Men moralens styrka överträffar förnuftets, och genom
att de starkare uppoffrar sig för de döende överlever alla, medan om de döende
offrades för de starkare alla skulle förgås genom inbördes söndring.
Mellan stormarna, åskvädren, regnkaskaderna, kölden, svälten och törsten gassar
solen på oss så att vi blir till läder. Men vi är nära land nu, och vi lyckas fånga fler
fåglar. Utan dem skulle åtminstone tre av oss ha dött. Vi når det Stora Barriärrevet.
Förtvivlat söker vi efter en öppning i det men utan resultat. Ostvinden stänger in oss i
en lång vik. Bligh funderar på att segla igenom revets bränningar. Just då upptänker
Tinkler med sina goda ögon en öppning i revet. Vi är räddade. Tinkler, den yngste och
bäste och ännu inte det minsta sönderbruten av vedermödorna, har redan mången
213