Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

med mig, och det felet med mig är att jag personligen har blivit för mäktig. Det finns
ingenting farligare, ondare, mera fördärvligt och mera fatalt än makt här i världen, och
tyvärr är sanningen att jag idag är en av världens mäktige män och därför även en av
världens onde män, ty makten fördärvar alltid det goda, hur mycket man än försöker
använda sin makt till att tjäna det goda.
Min väg tillsammans med de Förenta Nationerna har varit en vandring som ännu
inte är slut. Den har varit en vandring från paradisets port till helvetets botten. När
ödet kallade mig till grinden, där denna vandring började, såg jag genast ljus överallt
och en underbar möjlighet till att följa enbart det goda idealets väg och ingen annans
till hela världens fromma. Min vandring, som skulle bli min sällsammaste
fjällvandring någonsin, började som en vacker saga som omöjligt kunde sluta illa, ty
jag visste då ännu inte vad världslig makt egentligen var.
Det var slumpen, ödet och Gud som gjorde mig till Förenta Nationernas
generalsekreterare och aldrig jag själv. Jag hade i godan ro fortsatt vara en nolla
bakom världens kulisser i hela mitt liv om man inte hade fört ut mig i denna politiska
fjällvärld där fjällen består av maktblock som är mycket farligare och brantare än
Himalaya. Men jag lyckades bestiga dem alla. Jag känner vägarna nu, men så högt har
jag kommit att jag nu endast kan falla. Ty bland dessa maktberg har jag själv gjorts till
ett maktberg. Denna världsliga öken av ondska har förstenat mig och gjort mig själv
till ett ont maktblock. Den makt som jag aldrig ville besudla mig med i att använda
har blivit ett med mig och ett konkret faktum. Och det måste jag revoltera mot med
hela mitt väsen, ty jag är inte av sten som de andra. Jag är en människa som vill förbli
god innerst inne.
Sovjetunionens antagonism kunde man väl bära: om denna antikapitalistiska stat
hade man inga illusioner. Men det som så fort jag var gången så långt att jag inte
längre hade inträdesporten kvar inom synhåll alltför tidigt krossade mitt hjärta var att
kapitalisterna visade sig vara lika djävulska som kommunisterna. Jag trodde på
Frankrike. Jag trodde på England. Jag älskade dem. Hos dem fann jag min bildning.
Men den man har kärast har förmågan att såra en djupast och gör det tydligen också.
Spelet om världsmakten är ett ruttet spel, och mycket tidigt fick jag alla dess
infernaliska schackspelsregler upp i halsen. På den ena sidan står Frankrike, England
och USA, och på den andra finner vi Sovjetunionen och Kina. Bland alla de människor
som deltar i dessa två partiers bitterkalla hypercyniska spel om världen finns det icke
en som är ren. Jag hoppades någonstans kunna finna någon bland dem som
fortfarande kände till begreppet rent spel, men ju mera jag sökte, desto mera
himmelsskriande fann jag endast okunnigheten därom vara.
När jag bara fann samma ruttenhet överallt bland alla nationer i världen som
deltog i världsmaktspelet vände jag mig till och försökte jag trösta mig hos de små. Jag
är själv kommen av en liten nation och såg i världslighetens mörker en liten skymt av
ljus i uppgiften att föra de små nationernas talan. Jag lyckades därmed alltför väl. Alla
världens små maktlösa ofarliga nationer gav mig sitt fullaste förtroende. Det var på
det sättet jag själv fick makt. Ty mot alla dessa små nationer i generalförsamlingen
förmådde världens största nation ingenting och inte ens med hjälp av tillhyggen att
dundra och bulta sönder pulpeterna med.
Så uppstod problematiken Kongo. En nation blev självständig som inte kunde
klara av att upprätthålla sin egen ordning. Föga anade någon vilket omöjligt fjäll detta
skulle bli att bestiga när han tog i tu med problemet. Jag har toppen i sikte nu: mötet
med Tshombe. Jag vet att Tshombe vill träffa mig. Jag vet att han behöver min hjälp
för att bli av med de vita lejda knektar som behärskar Katanga, som är de enda som
tror på Katangas självständighet, som är de enda som har störtat det fria Kongo i
inbördeskrig och som leds av kapitalistiska intressen i Västeuropa. Får jag bara träffa
Tshombe så har jag bestigit det sista svåraste fjället.
177