Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Ibland kunde den gamla goda vänskapsglimten glimma till i hans öga, men ett
sådant ögonblick varade inte länge. I nästa stund satt han åter och blickade in i sig
själv och muttrade obegripliga nonsensord. Och den som i sådana stunder försökte
väcka eller störa den grubblande misslyckades antingen därmed, eller också väckte
han upp ett rytande vilddjur.
För varje vecka blev Quintal dem mera främmande och mera skrämmande. Det
var som om han sjönk bort från all mänsklighet, allt mänskligt umgänge och allt
mänskligt tänkande och i stället allt mera närmade sig naturens rike, som fanns
överallt runt omkring honom, vars grenar och blad, taggar och kvistar stack in
överallt, och som nu även höll på att återerövra alla gamla stigar och vägar, brunnar
och trädgårdar, hus och tempelplatser, som efter inbördeskriget inte längre användes.
Quintal blev mindre och mindre en människa och mer och mer en partikel i den värld,
som surrade överallt runt omkring honom i form av insekter natt och dag, som evigt
dundrade in mot klippstränderna från havet, som ständigt på nytt växte igen var man
än hade försökt att rensa bort henne, och som doftade, sjöng, kvittrade, grymtade,
susade, ven, tjöt, rasslade och prasslade evinnerligen oupphörligt precis överallt.
Quintal höll på att förlora sin mänsklighet. Det var lättjan, sorgen, spriten, ensamheten
och naturen som höll på att beröva honom den och växa in i hans själ och överta den,
precis som naturen höll på att överta hela ön.
Men jag är ju död. Varför beblandar jag mig då mera med dessa jämmerliga
stackars människoöden som ständigt blir värre och värre? Vad har jag med Quintals,
McCoys, Smiths och Youngs dryckesorgier att göra? Varför skulle jag som död vidare
bry mig om hur Smith och Edward dekar ner sig, och hur Quintal och McCoy allt
oftare genomför sina allt brutalare kvinnorov? Jag är ju död och begraven, och de har
alla glömt mig för spriten. Det är ju tydligt. Bara Maimiti tänker ännu på mig, och hon
sitter hemma och är fullkomligt maktlös, apatisk och nästan likgiltig.
Vad har jag vidare för rätt att bry mig om de stackars oskyldiga kvinnornas
alltmer tilltagande skräck för de fyra vita ständigt supande männen? Vad har jag att
göra med att Quintal jagar sin egen arma hustru utför norrstupet? De är ju djur och
icke människor, dessa fyra vita odrägliga män, som är de enda som ännu lever av alla
dem som jag dumt nog förledde till myteri. Därmed fick jag deras liv på mitt samvete i
stället för att låta dem gnaga på kapten Blighs. Det finns ingen begången revolt mot
något i livet som man inte bara får ångra hela livet utan i all evighet, hur rättvis
revolten än var.
Till slut förskansar sig kvinnorna för de galna rasande supande vita männen och
skjuter på dem om de kommer i närheten. För barnens skull blir kvinnorna till slut
tvungna till att driva männen från byn. De röker ut männen ur deras hus och skjuter
efter dem när de flyr till skogs. Quintal blir träffad i sidan och försvinner stapplande in
bland snåren.
Efter detta blir McCoy alldeles vansinnig. Han ser bara Minariis vålnads blodiga
blickar överallt. Han har fått skräcken för naturen och för dess och dess polynesiska
naturfolks hårda lagar, som alla tycks gå ut på en enda sak, som är den vite mannens
död. Över allt omkring sig ser han dansande infödingar med Mills och Martins,
Williams och Browns och Christians avhuggna huvuden dinglande kring höfterna.
Han har kort sagt fått delirium tremens av allt drickandet. Tokig flyr han till stranden
och kastar sig ut för klipporna på flykt undan sina alltför verklighetstrogna och
påträngande hallucinationer. Smith hämtar hans krossade lik nedanför klipporna och
ger det en trots allt anständig grav. Därefter förstör han äntligen
destilleringsapparaten, och han och Ned Young kan äntligen börja leva ett anständigt
liv igen.
Men Quintal lever ännu. En dag blir barnen skrämda av ett vilt monster som tycks
härja i den andra ändan av ön. Detta monster är Quintal, som har repat sig efter att ha
blivit skjuten genom njurarna och som nu helt har förvandlats till ett vilddjur.
242