Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Visst uppoffrade jag mig själv och det gärna. Jag älskade att tänka om mig själv att
jag ingenting var, att jag var mindre än alla andra, och jag ville gärna vara världens
ödmjukaste man. Vad betydde alla olyckorna? De bara berikade min karaktär med
tålamod, beskedlighet och ödmjukhet.
Men allt har gått för långt.
Leo Tolstoj led liksom jag av bristen på kontakt med folket, den ryska vardagens
gråa mörka och trista folk, så oändligt farligt, varnande, fatalt och lockande. I hela sitt
liv sökte han råda bot på den bristen på kontakt, och den kampen förstörde hemfrid,
familjeliv och lycka för honom. Samma kamp utkämpade jag, och det kostade mig
Ryssland, och Ryssland kostade det dess liv. Ty Ryssland finns icke mer och kommer
troligen aldrig att finnas mer, och det är mitt fel, som offrade allt för dess väl.
Men allt har gått för långt. För denna nya sköna sovjetunion är vi icke människor
längre. De håller oss inlåsta bakom övermålade fönster och tävlar sinsemellan om att
förödmjuka oss. De talar inte med oss och gör inte en min åt oss, men de misshandlar
oss gärna. De älskar att äta upp vår kålsoppa för oss, de tröttnar aldrig på att
husundersöka oss och vända upp och ner på allt det lilla vi äger ibland flera gånger
dagligen, de upphör aldrig att stjäla från oss den ena struntsaken efter den andra, och
den ena efter den andra av våra tjänare försvinner för att på brutalaste sätt tystas för
alltid och mördas. De stramar åt hängsnaran om oss och är rädda för att rycka till. De
spottar i vår mat när vi skall äta den och äter upp den själva och älskar att därvid
föregå med gott exempel och demonstrera sitt praktfulla bolsjevikiska bordsskick, som
går ut på att så mycket som möjligt köra armbågar i ansiktet på mig, min fru, tsarevitj
eller mina döttrar. De raglar fulla omkring i våra kala rum och sjunger därvid obscena
sånger. De har våldtagit alla mina döttrar en efter en, som ändå förmår behålla sin
skönhet som överträffar alla andras och som om något kan kallas rysk. Och ständigt
lyckas vi kuva dessa barbarer och omvända dem till bättre fasoner, varvid de genast
utbytes till tio andra, som inte vet vilka vi är. De senaste tio fångvaktare vi fått över
oss kan inte ens tala eller förstå ryska.
Och dock är vi bara människor. Vad har vi människor gjort för att förtjäna detta av
våra medmänniskor? Vad har mina döttrar gjort Uljanov Lenin? Vad ont hade vi gjort
England och Lloyd George, när dessa först inbjöd oss och sedan med ens förvägrade
oss att söka asyl i England? Vad är vår, Rysslands och hela världens kultur annat än
engelsk, som mest engelsmän sedan tusen år tillbaka tagit initiativet till och ständigt
axlat det yttersta ansvaret för? Plötsligt förnekade till och med England, vars monark
är min gemåls köttslige kusin, oss människor och vårt vackra kulturland Ryssland.
Var icke jag den snällaste av alla Rysslands tsarer, och skall jag med hela min familj
och mitt land straffas så grymt därför?
Allt har gått för långt. Jag har offrat allt för Ryssland som därvid har gjort sig till
en nation av idel omänskliga monster. Och denna nya monsternation kan jag icke
annat än förbanna.
Mottag min förbannelse, o bolsjevikiska Ryssland! Med orätt har du burit dig åt
som ett svin mot allt vad mänskligt och gudomligt heter, och det skall du få äta upp så
länge din svarta och röda, blodiga och gudlösa sovjetterror består. Du kan inte tysta
oss, ty vi hör evighetens rike till, medan du blott består av förgänglighet, förruttnelse,
förnedring och död. Vårt blod komme över alla sovjetmedborgares huvuden! Det
hjälper inte hur noggrant ni än försöker utrota vårt namn och vår historia. Hela
världen kommer ändå att få veta vad ni har gjort med oss, och den skall ständigt
påminnas därom så länge någon sovjet existerar! Ja, massakrera oss bara, och försök ni
bara att utrota alla spår! Skicka mitt huvud till Kreml nedsaltat och pepprat, och offra
det åt herrarna där som en läcker måltid! Må Uljanov Lenin skåda mitt avskurna
huvud och så undfå min förbannelse! Ja, förgrip er på mina vackra döttrar, massakrera
dem och vältra er i deras blod! Mörda oss så långsamt och blodigt och plågsamt som
124