Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Allt vad jag vill säga innan jag dör är detta: kärleken är allt, och allt annat är
ingenting. Ty endast kärleken ger mening åt livet. Det enda som är värt att leva för är
kärleken. Allt annat är tomt och meningslöst. Min kärlek har blivit mitt liv, och mitt liv
har blivit min kärlek. En högre ynnest kan i min mening icke förunnas en dödlig
människa. Ty när man har vunnit kärleken, som är livets enda mening, har man
vunnit allt.
Farväl, mitt Hellas. Minns att unna människorna upptäckten av kärleken.
Och farväl, mina bröder. Minns, att utmärkande för en hellen är icke hans kraft
utan endast hans kärlek.
Pan:
Homeros glömde mig. Men det gör ingenting. Jag älskar honom ändå.
Får jag bara teckna ett porträtt av den värld som är min, som jag lever i och som
jag anser att inte kan bli bättre. Ni förstår, alla ni kära människor i andra världar, i den
här världen är vi alla lyckliga – tills vidare åtminstone.
Vi styrs alla av den store Zeus, som är den bäste karl som finns. Han sköter om
oss, han ser till att allt är sunt och gott, och även om han slåss och bråkar ibland, grälar
med sin fru hela tiden och då och då till och med är gemen och elak, så finns det ingen
som skulle kunna vara en bättre far för oss alla.
Tack vare honom så finns vi alla, för resten. Tack vare honom är vi alla så totalt
fria från ansvar som vi är, och tack vare honom kan vår värld finnas till.
De övriga av oss är alla mer eller mindre lustiga, till exempel Afrodite, som lockar
alla till att vara otrogna mot dem som de är gifta med, och Dionysos, som bara dricker
sig full hela tiden, för att inte tala om Ares, som ju bara vill slåss och bråka hela tiden,
men bara på skoj, förstås. Tillsammans är dock Ares och Dionysos ganska betänkliga,
då Ares har världens sämsta humör, och Dionysos har världens sämsta ölsinne.
Men varför är vi då så lyckliga? Jo, vi har ingenting att bry oss om utom varandra.
Vi använder oss av naturen, lever på den och leker med den och i den, och det är det
enda vi har. Vi äger ingenting utom dessa berg och dalar, skogar och sjöar, hav och
öar, dungar och lunder, denna sol och nattens stjärnor. Vi lever i den bästa och
underbaraste av alla lekplatser.
Just nu älskar jag till exempel Selene. Hon rider på min rygg, vi hoppar upp i
träden, vi springer lekande ner för ängssluttningen, och vi badar tillsammans i källan
där borta. Och sedan ligger vi och älskar varandra i gräset. Det är hur underbart och
enkelt som helst.
Framtiden kommer att bygga civilisationer. Jag vet inte om det är en så lysande
god idé. De vet aldrig vilket misstag de begår. Det värsta som kan hända en man är att
han stirrar sig blind på oväsentligheter. Och det är så civilisationer kommer till.
Små civilisationer som håller sig inom förnuftets gränser är ganska harmlösa, som
till exempel Ur, Egypten och framtidens Hellas, men verkligt illa kan det inte annat än
gå om någon till exempel plötsligt stirrar sig blind på en sådan sak som pengar eller
makt eller krig.
Jag ska bara i korthet berätta hur det går när en sådan sak som makttörst och
tävlan inträder. Det är då det blir konflikt, det är då det blir slagsmål; ju mer makt du
har, desto lättare kan du besegra och förtrycka andra, varpå de också bygger upp sin
makt för att försvara sig och slå tillbaka, och så krigar kungar och tyranner med
varandra allt vildare och vildare, tills till slut hela världsalltet är uppdelat i två eller
flera motsatta parter. Och när det har gått så långt, då finns inte längre naturen, då kan
inte längre en man nå sin älskade, då har allt mänskligt förlorat allt värde och alla har
blivit ensamma, och då lider alla mänskor ohyggligt. Då har världen blivit ett helvete.
17