Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Min son, min älskade underbare sköne son, världens vackraste och heligaste
yngling, det är mitt fel att du dog före din fader, ty jag tog ifrån dig ditt hem och din
trygghet. Det var mitt fel att jag begärdes i konkurs, förlorade allt och drevs från gård
och grund med dig och Hendrickje, och det kunde ni aldrig förlåta mig, och det gjorde
ni förbannat rätt i, och som resultat av mitt fullständiga misslyckande som människa
dog ni båda ifrån mig. Älskade gudomlige gosse, så ung och så meningslöst död! Jag
försökte vara både människa och konstnär men misslyckades med båda delarna. Själv
slutar jag i en anonym tiggargrav, glömd, föraktad, ihjälgrämd och med ingenting
annat kvar i mitt innersta än en avgrund av ånger.
Heinrich Schütz:
Min älskade duva, vad skall jag ta mig till utan dig? Hur kunde ödet vara så
grymt mot mig så att det berövade mig min hustru, hjärtpunkten för min lycka och
min rikaste inspirationskälla! Vi hann ju inte ens vara gifta i fem år! Och så rycker
döden henne ifrån mig så abrupt, så hänsynslöst och så orättvist, mera så mot henne
än mot mig. Vad ont hade hon gjort livet? Och vad finner jag nu för mening i ett liv
utan henne? Med henne har jag förlorat allt, och intet återstår mig nu utom musiken.
Världen brinner och särskilt mitt älskade hemland Sachsen. Magdeburg, den
ståtliga oskyldiga jungfruborgen, har skändats och uppbränts i eld som en häxa och
nästan utplånats med alla dess till kriget oskyldiga invånare. Världen har blivit ett
helvete, och endast Gustavus Adolphus i norr har mod att motstå det och kämpa för
den nordiska frihetens, den Lutherska rättens och den germanska toleransens sak.
Blott genom det att han försöker hävda sin sak med våld bevisar sig påven vara
moraliskt bankrutt. Han tror att han kan kristna Norden med att jämna dess städer
med marken och utrota dess folk, och det är det vi försvarar oss mot. Ändå bränner
han våra städer och utrotar han så många germanska folk han kan och förvandlar han
jorden till ett helvete, men därigenom sågar han av den gren han själv sitter på. Bästa
sättet att förlora sin tro och sin kyrka på är genom att bli fanatisk. Alla överdrifter och
omåttligheter är av ondo och till och med de religiösa.
Gråt, mitt älskade Sachsen, över dina brunna städer, dina försvunna familjer, din
förintade frid och ditt tillintetgjorda folk! Gråt över din skändade kultur, din tystade
kyrkomusik, dina utrotade konstnärer och dina halshuggna skulptörer! Gråt över din
fria skändade protestantiska religion, som hela världen vill utrota för att hindra den
från att bli konkurrenskraftig med den lika ruttna som mäktiga katolska kyrkan! Gråt
över dina tystade sånger och din till hjärtskärande skrik förvandlade glädje! Aldrig
mer kommer Tyskland att bli sig likt.
Mina vänner, jag har sett min hustru ryckas ifrån mig i alltför unga år, och jag har
sett Tyskland brännas upp i ett trettioårigt vidrigt krig, ett krig som var en mordbrand
anstiftad mot den intakta jungfru som Tyskland var, och som Tyskland även omkom i.
Under tjugo år var jag som musiker hemlös, ty Tysklands musik tystnade i den
skändliga världsbranden, som överröstade hennes böner om barmhärtighet. Men i
längden kan Tysklands musik aldrig tystna, ty den är Tyskland. Luthers psalmer och
mina passioner och oratorier kommer alltid att sjungas på nytt med oförminskad
universell fromhetsglädje, och efter mig kommer de tyska musiker som är större än
jag. Världen har brunnit omkring mig, man har satt eld på mina knutar och bränt och
halshuggit mina musiker, men musiken kan intet ont rå på. Dresdens och Leipzigs
kyrkor kommer för alltid att genljuda av religiös polyfon kontrapunktisk sång till
Guds ära, så länge Gud ännu unnar världen sitt öra. Och obönhörlig har han aldrig
varit. Vår tyska musik har överlevt det trettioåriga krigets världsbrand, den kommer
101