Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
eaktion mot angrepp på världsordningen. Han fortsätter <strong>se</strong>dan upp genom<br />
Skär<strong>se</strong>lden men kommer icke långt, då hans vandring avbryts av kejsar Trajanus<br />
ingripande, som visar honom Rom förr och nu, varvid han blir mera djupt och svårt<br />
chockerad än vad han någonsin blivit av hela helvetet: inför åsynen av Roms öde och<br />
exempel måste all mänsklig nationalkänsla in<strong>se</strong> sitt totala nederlag.<br />
Chaucers realism är ett svagt alternativ till religionen, och universalgeniet och<br />
renässansmänniskan Leon Battista Alberti uppträder som Dantes tröstare.<br />
Renässan<strong>se</strong>n uppbärs ädelt av Lorenzo il Magnifico men inte utan att Savonarola<br />
försöker och delvis lyckas med att störta den i olycka. Columbus eventuella känslor<br />
inför mötet med Amerika åskådliggöres, medan Lionardo da Vinci gestaltar<br />
Högrenässan<strong>se</strong>n och beklagar den eviga stadens eviga öde, men den eviga staden är<br />
här i själva verket själva världsligheten. Brytningstidens hjärtpunkt åskådliggöres av<br />
Magalhães (Maghellans) säregna upplevel<strong>se</strong>r vid världens ände, samlingens sist<br />
författade monolog, och Martin Luthers bästa sidor kommer fram i dennes heroiska<br />
mod och tragiska desillusion, men hans store motståndare Karl V:s resignation är dock<br />
ännu ädlare, liksom Erasmus nyktra förklaring av sin tids hela trasslighet. Så når<br />
renässan<strong>se</strong>n sin högsta höjdpunkt under Michelangelos blod, svett och tårar, ursinne<br />
och förtvivlan, desperation och storslagna hängivenhet.<br />
<strong>Den</strong> avlö<strong>se</strong>s av barock sinnlighet som Venedigs okände målare initierar oss i, som<br />
Tizian etablerar (samtidigt som han förutspår det nya borgerliga etablis<strong>se</strong>mangets<br />
undergång), som Shakespeare gör tråkiga erfarenheter i, som kardinal Richelieu<br />
bekämpar ej helt framgångsrikt, och som Rembrandt giver sitt liv för. Heinrich Schütz<br />
däremot tvingas ta avstånd därifrån och finner musiken i stället, Bach går längre och<br />
klyvs mellan musik och sinnlighet med missnöje som resultat, och så ställs Händel till<br />
svars för sina religiösa friheter i "Messias". Vad menar han egentligen? Menar han<br />
verkligen att den etablerade kristendomen blivit onödig? Det menar åtminstone<br />
Voltaire, varpå världen brakar rätt in i den franska revolutionen.<br />
<strong>Den</strong> franska revolutionens exces<strong>se</strong>r är dess offer André Chenier den förste att<br />
protestera mot, men ingen sätter punkt för dem förrän Gud åstadkommer Moskvas<br />
brand och Napoleons återtåg 1812, vilket Moskvas guvernör Rostoptjin får bevittna.<br />
Lyckligtvis slipper vi göra närmare bekantskap med Ludvig XVI, Marie Antoinette,<br />
Marat, Robespierre, Napoleon och andra tragiska huvudaktörer i det franska<br />
revolutionsskedet medan dock både Beethoven och Schubert i stället får förklara sig<br />
själva. När de franska oroligheterna slutligen är över får den detroni<strong>se</strong>rade Karl X<br />
tillfälle att försvara sig som fransman. Goethe slutligen presterar den <strong>stora</strong> överblicken<br />
över hela detta stormiga historiska skede.<br />
Karl Marx får <strong>se</strong>dan visa vad han går för, varpå Dostojevskij kommenterar sig<br />
själv och sin värld. Efter den musikaliska parente<strong>se</strong>n Wagner <strong>se</strong>glar Bismarck upp<br />
med Tyskland, och därmed är hela 1800-talet avklarat. Vad som följer är de <strong>stora</strong><br />
katastroferna, som inleds med tsar Nikolaj II:s version av den ryska revolutionen.<br />
Hans version följs av Lenins öde, och så får en uppdiktad anonym engelsman<br />
redogöra för sitt första världskrig, världen före och världen efter. Mera kultiverad är<br />
Stefan Zweigs syn på saken, som dock dess värre även får uppleva det andra<br />
världskriget, som för hans del blir utan slut. Knut Hamsun drar en lans för nazisterna<br />
vilket han även gjorde i verkligheten, och så överlämnar vi åt en tysk att frambära sitt<br />
vittnesmål om hur andra världskriget gick till <strong>se</strong>tt inifrån Tyskland: den judiske<br />
pianisten Christian Abel har dock aldrig funnits i verkligheten men desto fler som var<br />
som han. President Roo<strong>se</strong>velt redogör för Amerikas ståndpunkt, och atombombens<br />
fader Robert Oppenheimer får själv förklara dennas tillkomst och användning.<br />
Mahatma Gandhi förklarar för mr Churchill sitt avståndstagande från den kultur som<br />
är vansinnig nog att begagna sig av atombomben, och därmed tar vi steget in i öst: vi<br />
får följa med hur andra världskriget drabbar en oskyldig östeuropé och hans land, hur<br />
Stalin egentligen resonerar, vad Mao Zedong hoppas på att få åstadkomma och vad<br />
247