Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Bligh. Det blir ett melankolist, deprimerande och pessimistiskt samtal halvt under
rösten. Han har tyvärr alldeles rätt när han säger:
"Det enda vi kan göra är att inte glömma vad som händer och att ta upp saken i
London när vi kommer tillbaka. Den som är skrivkunnig kan föra bok över varje
incident, och vittnena är många. Det är vår enda chans."
"Och vad tror du amiralitetet säger om en besättnings klagomål? Vad som hände
under resan betyder ingenting när skeppet väl har kommit tillbaka och genomfört sin
uppgift. Och de flesta mönstras omedelbart på andra skepp så fort vi kommer i hamn.
Amiralitetet kanske gör en anteckning om en tredskande besättning. Anteckningen
läggs till handlingarna, och det är allt. Och kapten Bligh får ett nytt befäl och en ny
besättning att kunna börja hunsa med från början, som ingenting vet om hans later
förrän det är för sent och de är mycket långt borta från all tillgänglig rättvisa i
England."
"Vårt läge är alltså hopplöst?"
"Det kan inte bli hopplösare."
Till slut frågar jag honom:
"Vill du göra mig en tjänst?"
"Vad som helst. Vad är det?"
"Man vet aldrig vad som kan komma att hända på en resa som den här. Om något
oförutsett skulle hända mig – skulle du då vilja uppsöka mina föräldrar i
Cumberland? Jag lovade min far innan vi senast skildes att jag skulle göra en sådan
överenskommelse med någon här ombord. Om något hände mig skulle det kännas
som en tröst för honom att få tala med någon av mina vänner. Vill du göra det? Det
skulle kännas som en lättnad för mig."
"Gärna, men vad skulle kunna hända dig?"
"Jag vet inte själv."
Plötsligt faller det en skugga över oss. Kapten Bligh själv har gått i vägen för
månskenet. Han står framför oss med händerna i sidan fet och hemsk i hela sin hårda
kalla uttryckslöshet. "Uppe så sent, mr Christian?" frågar han.
"Ja, Sir," svarar jag så okänsligt som möjligt. Han säger inget mer till oss, och vi
säger inget mer till honom. Tystnaden höljer sitt svarta mörka sjok över oss. Han går
långsamt bort, betraktar seglen en stund, förvissar sig om att allt är väl och går sedan
ner till sin kajuta förmodligen för att sova. Allt är bra hos honom. Det finns ingen
mera utmärkt sjöman på de sju haven. Han skulle sova lika gott i en uppeldad bakugn
som på ett isflak. Men hans uppdrag för konungen är fåfängt, dödfött och fördömt.
Hela systemet med slaveri och slavhandel är någonting fullständigt förkastligt och
dödsdömt. Varför kunde inte regeringen använda en sådan sjöhjälte till någonting
bättre? Undra på att han blir galen med ett så dumt, meningslöst och ovärdigt
uppdrag att utföra.
Skall jag överta skeppet, slå Bligh i järn och föra honom som en brottsling till
England? Han har begått förfärliga omänskligheter och förbrytelser mot oss. Flera av
oss har fått de hårdaste och mest ohyggliga straff för brott som de inte har begått.
Stackars Harrison, som blev kölhalad för en bagatell, och som kom upp på andra
sidan så uppäten av hajar att det nästan bara var skelettet kvar av honom! Hur har vi
kunnat tiga inför sådant? Bligh har gjort sig skyldig till grov människomisshandel
många gånger om och till dråp dessutom. Han är ur rättslig synpunkt inte bättre än en
pirat. Ja, jag måste överta skeppet. Det är moraliskt det enda rätta att göra. Om
överheten missbrukar sin rätt till överhet måste den förorättade ta lagen i egna händer
och störta honom. Det är en oemotståndlig naturlag. Bligh måste slås i bojor och föras
inför rätta nu genast, innan allting blir ännu värre! Det är myteri men rättmätigt
myteri. Mänskliga betänkligheter förbjuder det, men Gud och naturen fordrar det. Det
är mycket riskabelt, och det ger mig kanske hela världen till fiender, men det är det
198