Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Abailards tragiska kärleksförbindelse med Héloise. Å vilken tid! O Gud! Med
uppriktigaste innerlighet tackar vi Dig för att Du åter har förlöst och räddat
mänskligheten efter århundraden av mörker, och med än större innerlighet ber vi Dig,
o Gud, att stanna här och förbli hos oss på jorden stödjande och upprätthållande Din
kyrka så länge som möjligt och gärna för alltid.
O heliga Maria, alltid rena jungfru, bed för oss till vår Gud att Han må vara oss
lika nära som Han är idag från evighet till evighet. Amen.
En bysantinsk krönikör:
Mitt namn är Konstantin Almeios. Jag föddes under det samma år som den store
Johannes Komnenos valde åt sig för sin hädanfärd, och kejsar Manuel kände jag
personligen mycket väl så länge han regerade. Under mina resor har jag sett det mesta
av vår värld, och särskilt väl och gärna minns jag platser som Venedig, Genua,
Cypern, Athen, det fjärran Kiev, Rom samt det förlorade Alexandria. Få tragedier var
större än Alexandrias fall, det muslimska brännandet av vår världs största bibliotek
därstädes betraktar jag som världshistoriens största katastrof, då det drog ett streck
över hela Antiken, och tyvärr ser jag stora paralleller mellan Alexandrias och
Konstantinopels utveckling. Under större delen av min levnad var jag kejsar Manuels
närmaste diplomat, och före det var jag bland annat fältherre. Nu mot slutet av mitt liv
lever jag ensam i mitt hus vid den mysiska kusten, ty Konstantinopel finner jag mig ej
längre höra hemma i. Mitt enda sällskap är mina minnen, ty min hustru och mina barn
är för länge sedan allesammans döda. Jag ägnar min ålderdom åt att så samvetsgrant
som möjligt nedskriva mitt lands och mina kejsares historia, mitt livs erfarenhet med
allt vad jag har fått lära mig, samt ett uttryck för det sista som jag alltjämt har kvar att
giva världen, vilket är min kärlek. Jag har i dessa dagar fullbordat krönikan över mitt
hemland, och mitt livs fullständiga erfarenheter är redan nedtecknade, varför jag nu
böjer mig ner över mitt bord och pinar mina ögon med att slutgiltigt uttrycka summan
av min kärlek.
Av allt underbart som livet består av, frånsett livet i sig självt, älskar jag varmast
av allt vår stad Konstantinopel. Varför lämnade jag då denna stad som jag älskade så?
Det var ingalunda av vantrivsel, leda eller avsky som jag drog mig därifrån, och ej
heller var det på grund av någon önskan att få leva i avskildhet. Nej, det var blott och
enbart av den anledningen, att jag icke längre kunde uthärda att på nära håll bevittna
dess utveckling och gradvisa undergång, som jag flyttade därifrån. Dess kejsartron är
ej längre en plats för kejsare, ty numera ser jag endast egoister, idioter, tyranner, dårar,
narrar och yra höns vanpryda den. Och medan dessa blir allt mer degenererade
tillväxer Västerlandet kulturellt och materiellt: det frodas och blomstrar och börjar
konkurrera med oss, och ur konkurrensen växer det fram avundsjuka och därur hat
till oss och vår grekiska nation. Och samtidigt har vi muslimerna i söder som för varje
årsskifte förstör, härjar, slaktar, dödar och bränner allt vildare, allt mera hotande och
allt närmare oss och vårt hjärta, som är Konstantinopel. Och folket, detta mitt älskade
kristna grekiska folk, svälter av såväl andlig fattigdom som av materiell nöd. Deras
förhoppningar på framtiden gäckas och förgörs grymt varje gång som en nykrönt och
gloriös kejsare visar sig överträffa alla de med blodig omsorg störtade tidigare
tyrannerna i hemskhet, svekfullhet och inkompetens. Till och med Venedig, som är
vår trognaste och mest älskade dotter, har till följd av den utveckling, som ovan har
beskrivits, på senare tid allt mer glidit ifrån oss. Ett rykte från Genua nådde oss
nyligen, som förtäljer att européerna skramlar vapen med oss i tankarna, och att de
önskar latinisera oss, förslava oss och förvandla oss till en av dem utplundrad
västerländsk provins, och mycket talar för att ryktet tyvärr talar sanning. Det är till
följd av denna fruktansvärt sorgliga, tragiska och outhärdligt smärtsamma utveckling
55