Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

måste jag vara en inbiten lögnare. De kan inte tänka sig att jag skulle vara oskyldig till
det minsta av de brott de vill pådyvla mig i sin egen absurt brottsliga våldsmentalitet.
Jag vill ej längre svara på deras ständigt samma ovarierade dumma frågor. Vad gör de
om jag upphör med att svara? Vad gör de om jag slutar upp med att försvara mig och
förneka deras infernaliska anklagelser? Vi får se. Nu tystnar jag.
De klappar mig på axeln och frågar varför jag inte svarar. Jag ber dem döda mig.
De svarar att de inte tänker låta mig dö förrän jag har besvarat vissa frågor. De vill inte
upphäva tortyren. Hur omänsklig kan man bli?
Min enda räddning är det förgiftade kaffet. Kanske jag kan skynda på slutet med
att locka dem till att ge mig mera. Om jag dricker riktigt mycket förgiftat kaffe så
kanske jag dör. Om de vill droga mig med hemliga gifter upplösta i kaffe och göra mig
till narkoman, så låt dem, bara jag får dö. Kanske jag på det sättet kan ge mig själv en
välbehövlig hjärtinfarkt.
Jag vacklar. Jag faller. De ger mig kaffe. De gisslar min själ med sina hädiska
frågor. Jag svarar och försvarar mig nekande. Det är samma eländiga frågor igen som
de ställer mig för mångtusende gången. Jag får höra att jag ljuger. Jag tänker på Gud.
Mina ben och fötter är svullna. Ljuset bländar mig och gör förtvivlat ont. Mina ögon
svider som om jag hade natrium i dem, och mitt huvud värker och gör så ont som om
man höll på att operera bort hjärnan på mig utan bedövning. De ställer mig
vanvördiga frågor. Jag blundar. Jag vacklar. Jag faller. De ger mig kaffe. Jag undrar
vad det är för ett gift i kaffet. Det berusar och förvirrar mig. Måtte det ta död på mig
innan jag faller till föga och böjer mig för deras vilja.
De vill att jag skall underteckna en bekännelse. De läser upp bekännelsen för mig.
De har konstruerat den själva. Den är vidrig. O Gud, hjälp mig ut ur denna mörka
avgrund! Fräls mig från djävulen och mörkret! Rädda dina barn från omänniskorna! O
Gud, bevisa för dem att de ej kan beröva mig dig! Visa dem att deras makt är intet mot
din härlighet! Fräls oss, Herre Gud, från allt inflytande från sådana som inte tror på
dig. Du allena, Herre, är vårt hopp. Visa mina plågoandar och alla stackars vilseförda
kommunister att de har fel och att jag, den fria världen, civilisationen och alla som tror
på rättvisa och vad som är gott, har rätt. Gör människan åter mänsklig, o Gud. Fräls
henne från otron, intoleransen, okunnigheten, slaveriet, mörkret, oviljan till att se på,
känna igen och tro på det goda och det rätta och från dyrkandet av makten. Återbörda
hela mänskligheten till ditt hjärta, o Gud.
Jag vacklar. Jag faller. Jag måste be om mera kaffe. Mina ben känns som om de var
uppspikade. Jag kan ej röra dem. Får jag be om lite mera kaffe? De säger nej. Tydligen
ser de hur det myckna kaffet har gjort mig mera skada än dem nytta. De tvingar mig
att resa mig upp. Jag reser mig upp, står en stund och segnar ner igen. Jag har stått för
mycket. Ingen människa kan stå för mycket. Ändå fordrar de att jag skall göra det.
De är så mörka i uppsynen. Allting är så mörkt. Jag är rädd för mörkret. Min
stämma är svag. Ej längre kan jag försvara mig med kraft. Men Gud är i mig, och han
är min räddning vad de än gör med mig.
Jag tänker på de stackars judarna. Vad har inte de ända sedan Salomos fall fått lida
för sin Guds skull! De har fördrivits från sitt eget land, funnit fristäder i Persien,
Armenien, Ryssland, Spanien, Sicilien och Konstantinopel och fördrivits även därifrån,
och de har hänsynslöst slaktats av greker, romare, spanjorer, italienare, tyskar och
ryssar och av nästan varje civiliserat folk på jorden. Hur liten och obetydlig är ej denna
min tortyr mot judarnas martyrium under trettio sekler!
Ryssarna har visat fram två heliga systrar för mig som de har vanställt, marterat
och skändat. Sådana är de ryska kommunistiska och materialistiska barbarerna. De
ville med en sådan syn chockera mig ända in i märgen. De vet ej att de som älskar Gud
164