Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

återupplever de mardrömsuppfyllda skräckdygnen mellan Tofoa, var vi höll på att bli
infödingsmat, och Nya Holland, var vi fick se en glimt av livet igen men blott för att
genast bli berövade den.
Botanisten Nelson, doktor Ledward, parasiten Lamb, vaktunderstyrmannen
Simpson och gamle Lebogue, segelsömmaren, den som var härdigast och tuffast av
oss alla, ligger alla orörliga på durken. Lebogue är mest illa ute. Ohyggliga stormar,
när skall ni upphöra? Tröttnar ni aldrig? Blir ni aldrig mätta av att pina oss? Ni är så
ironiska, grymma och omänskliga att ni plågar oss till det yttersta men skonar våra liv.
Varför tar ni dem inte, när ni ändå håller på? Hur orkar ni? Blir ni aldrig hesa av att
tjuta så fasansfullt? Nej, det blir ni inte, ty ni är inte mänskliga. Ni är omänskliga.
Välsignad är den som är så omänsklig som ni, ty han klarar sig. Den som är mänsklig
går alltid under. Kapten Bligh är omänsklig, och det kommer att rädda livet på
honom. Myteristerna var mänskliga, och därför kommer de alla att gå under.
Finns det någon Gud i dessa eviga stormar, eller är det bara djävlar? Nej, det finns
inga djävlar. Det finns bara Gud, och Gud är det som gör att dessa stormar aldrig
tröttnar. Annars skulle de tröttna.
För första gången på fyrtio dagar får vi en fisk. Vi har haft en rev ute hela tiden.
Ingen fattar det när det händer. Reven spänns inte akterut utan från sidan av slupen.
Bligh halar fisken ombord. Det är en präktig delfin. Utom denna fisk har vi bara fångat
en fågel sedan vi lämnade Nya Holland. Det var kapten Bligh som fångade den, och
utan kapten Bligh hade vi inte fått ombord och fått kål på denna förträffliga delfin
heller. Ingen tar ögonen från delfinen förrän den är sönderskuren och var och en har
en bit av dess kött i sin hand. Det är bara Elphinstone som av vidskepelse inte vill äta
av dess kött. "Vi borde inte ha fångat den," menar han. "Vi borde ha släppt den. Det
bringar olycka att döda delfiner, och att äta dem är värre än kannibalism. Alla delfiner
är ju sjömän som har omkommit till havs. Det vet ju minsta småbarn. Att äta en delfin
är att äta drunknade sjömäns lik och deras själar. Det kan bara leda till katastrof för
alla som gör det." Men till slut segrar hans hunger över hans skrockfullhet, och även
han intar sin beskärda del. Men Nelson och Ledward får inte ner en bit. Flera andra får
det inte heller. Deras krafter är så slut att de inte ens längre kan äta. Kapten Bligh får
ner sin bit men endast med våld. Gamle gode Cole frågar försynt kapten Bligh:
"Får jag inte avlösa er, sir?"
"Varför det? Kan ni sköta rodret bättre än jag?"
"Nej, men ni ser så fruktansvärt tärd ut. Ni behöver sova som de andra."
"Ni är en god man, mr Cole. Flottan skulle må bra av fler sådana män som ni." Och
Bligh sitter envist kvar vid rodret. Men Cole har rätt: Bligh ser ut som ett insjuknat
spöke. Kan han hålla ut lika länge som stormarna?
När en vattenpelare passerar oss, som hela manskapet följer med stor spänning,
fascination och förundran, säger Bligh: "Det är bara ett skydrag," som om vi hade
seglat förbi lite flytande skräp. Han manövrerar oss skickligt undan den, och den drar
föbi oss och fyller oss alla med beundran och bävan, ty den utgör ett mäktigt och
majestätiskt skådespel. En vattenpelare är en virvelvind som suger upp vatten så att
det står som en massiv skummande pelare från havet till himmelen. Bligh tog
knappast någon notis alls av den utan betraktade endast seglingen. Ingenting kan
längre väcka Blighs entusiasm eller förtvivlan. Nelson säger försiktigt till Ledward:
"Nu tror jag att han kan segla oss ända fram till Timor. Jag har haft mina tvivel ibland,
men det ångrar jag nu." Och Ledward tackar tyst Gud för att Bligh finns och för att
han och ingen annan för befälet över Bountys slup.
Plötsligt förändras Blighs ansiktsuttryck. Han kniper ihop munnen, det går
krampryckningar i hans ansikte, och plötsligt viker han sig dubbel. En fruktansvärd
smärta har bemäktigat sig honom. Hela hans väsen skvallrar högljutt därom. Han är
sjuk. Han kräks fruktansvärt utanför relingen i en lång stund. När han åter sätter sig är
han kritvit i ansiktet. Han sköljer sig med saltvatten, dricker sedan lite vatten och
217