Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

den, tycker att den är tråkig och känner ingenting för den. Så är det idag, och därför
står vi var vi står.
Förr älskade mänskor historia. Hur väl och hur noggrant återgav inte italienarna
sitt lands historia och andra länders under renässansepoken, hur historisk är icke
Shakespeare i sina krönikespel, och hur har inte historien vårdats, älskats och med
oändlig omsorg omhändertagits ända tills nu! Historien har varit människornas första
inspirationskälla. De har levat efter den och dyrkat den, och därför har det gått dem så
väl ända sedan Dantes vandring i det förflutna. Hela Bibeln är ju egentligen bara
historia. Och nu idag stöter alla mänskor plötsligt bort den ifrån sig. De vill ej längre
lära av den och följa den, de tycker den är smutsig, ful och tråkig, och de vill bara ha
musik och dans och pengar. Och varför, om ej just för detta, har den franska
revolutionen brutit ut? Varför, om ej just för detta, står England idag utan självägande
bondestånd, som ju är all civilisations grundsten?
Nutidens historiska katastrofer leder ej till att mänskor besinnar sig. Nej, i stället
fördömer de än mera den lyckliga och gudfruktiga gårdagen, de anklagar den och
glömmer den, och än hårdare stöter de historiens fakta, ljus och räddning ifrån sig. De
förnekar det antika Greklands ljus, de kallar renässansen för ett mörkt tidevarv,
kardinal Richelieu blir en skurk och bandit i människors medvetanden liksom de lärda
jesuiterna, och plötsligt tror de ej längre att konung David var den som av sin tid
inspirerades till att skriva världens vackraste dikter.
Vem vet idag vem Stupor Mundi var, historiens mest storslagna. liberala, lärda
och lysande kejsare? De vet ej ens att han var tysk! Och vem läser idag Erasmus
Rotterdamus? Ingen! De vet ej ens att han var tysk! Tyskar, om ni så förgäter era egna
för alltid och alla tider lysande traditioner har ni ingen framtid, som den judiske
rabbinen sade: den som inte har ett förflutet vet inte hur han ska bygga sin framtid. Ju
större, rikare och längre förflutet, desto större visdom, omdöme, förstånd och
konstruktivitet. Men dessa mina arma landsmän står med sin historielöshet och
historieavrättning inte långt från intolerans och vansinne i form av judeförföljelser,
förföljelse av alla sådana som har en historia och en identitet. Ty typiskt för de
historielösa i deras vettlöshet är att de inte heller vill låta någon annan ha någon
historia.
O människor, ser ni inte hur blodet flyter i Paris och hur Napoleons krigsgalna
skugga närmar sig bortom horisonten? Ser ni inte hur ljus gårdagen var jämförd med
nuet? Nej, ni ser inte historiens och det förflutnas härlighet. Tvärtom förnekar ni det
och tror ni lika lite på det som ni tror på nutidens fasor. Ni förnekar historien, och
därför kommer den att höja sin pansrade näve, slå ned och därefter göra sig påmind
en gång för alla för evigt.
Denne ädle Schuberts tragiska livsöde är ett fruktansvärt bevis på hur farlig
människans nuvarande utveckling är: hon är icke längre i stånd eller ens intresserad
av att stödja och upprätthålla en gudasänd representant för det enda verkligt
värdefulla i livet, nämligen den sanna platoniska ideella och rent sjäsliga kärleken,
som mänskligheten inte tycks förstå att Schuberts liv och verk var något av en unikt
ren och koncentrerad personifikation av.
Beethoven var nästan naivt förälskad i England, och jag tror mig kunna förstå
denna säregna förkärlek och partiskhet för ett annat land, ty detta England har i
sanning en aura av aristokratisk högsinthet och ädel finkänslighet som aldrig tidigare
har uppvisats i historien, om man som enda undantag betraktar det gamla Hellas.
Endast där nådde människan en högre intellektuell klarhet än i dagens England.
112