Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Jag beklagar verkligen hela detta erbarmliga jippo av renaste militära
omänsklighet.
Gud är mitt vittne till att jag aldrig har velat annat än den enskilda människans
väl, för vars skull jag envist med all min energi har kämpat för vår västerländska
demokrati. Och i egenskap av demokrat, från tå- och fingerspetsarna till hjässans
yttersta hårstrå, dör jag med den demokratiska principens välsignelse på mina läppar.
Och den demokratiska principen är de mänskliga rättigheternas praktiska
genomföring.
Robert Oppenheimer:
Jag vet inte vad det är jag håller på med. Jag vet bara att jag måste fortsätta. Jag
har gått för långt för att kunna återvända. Jag har simmat ut på för djupt vatten för att
åter kunna ta mig in till stranden. Ack, vad är det jag gör! Jag önskar jag visste. Jag vet
bara att det är ett experiment som kan visa sig vara vår tids mest betydelsefulla, om
det lyckas.
Bomben är färdig. Skapelsens krona är fullkomnad. Vetenskapens apotheos är
redo att demonstreras. Människan har blivit mäktigare än Gud, ty med denna bomb
kan hon förinta allt som Gud har skapat. Gud är död, ty atombomben lever.
Som besatt har jag arbetat på detta projekt under mitt livs bästa år och givit mitt
allt för dess fullbordan. Jag har inte vetat vad jag har gjort, men nu är det färdigt. De
närmaste veckorna kommer människan att bäva mera än någonsin tidigare i historien,
ty hon kommer att bevisa sin förmåga att kunna spränga hela sin värld i luften.
Har människan någonsin varit så destruktiv och så ond? När har människan
förföljts och mördats så mycket som i vårt sekel? Och kronan på all denna
människoondska är denna bomb, som utan mig aldrig hade kommit till. Jag är
atombombens uppfinnare och bär ansvaret för dess tillkomst, demonstration och
praktiska användning mot människor i krigstid.
Det gick an att bära det ansvaret så länge man ännu hade arbete framför sig. Så
länge uppgiften var ofullbordad var det härligt att leva för uppgiftens storhet och
förverkligande. Men nu är arbetet färdigt. Nu måste man skåda resultatet och sedan
tvingas se de praktiska konsekvenserna i vitögat, reflektera över ansvaret och kanske
gå under i sjukt grubbel däröver.
Vetenskapen och vetenskapsmannen står över all politik och över allt världsligt.
Politik existerar inte för honom, någon skillnad mellan kommunister och kapitalister
existerar inte för honom; moral, känslor och personliga åsikter får inte finnas för
honom, ty han måste se allt vetenskapligt och i allt leva vetenskapligt. Annars är han
inte vetenskapsman. Att vara vetenskapsman innebär en balansgång i tomma luften,
en lindans högt över Niagara med tusen vikter på ryggen, en vandring på en spång
över alla helvetets avgrunder, och denna oerhört subtila och svåra balansgång har jag
hittills klarat av. Men efter Hiroshima och Nagasaki har jag börjat falla.
Mitt livs största ögonblick var när den första atombomben fälldes i Amerikas
sterilaste öken. Då visste jag att jag hade lyckats. Alla mina drömmar hade visat sig
vara verkliga. Alla mina experiment hade lyckats. Jag var världens mäktigaste man, ty
jag hade skapat människans dödligaste vapen. En ohygglig uppfinnarbana hade
krönts med framgång. Och först då började jag reflektera över vad det var jag
egentligen hade åstadkommit.
Ty atombomben är mäktigare, större, värre och hemskare än Gud. Gud sägs vara
alltings skapare, den evigt nyskapande universella anden, som allt liv består av. Men
denna bomb som jag har skapat är motsatsen till Gud, en Antikrist i kubik, som på
142