Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

flykten. De nio som han har fångat slukar han glupskt med hull och hår. Sålunda blir
han själv sjuk medan alla de andra blir utan mat.
Männen på stranden hade väntat sig att gruppen skulle komma tillbaka med
säckarna fulla med fåglar. Fyrtio fåglar minst hade Bligh väntat sig. Det blev nu bara
tolv. Och ingen av de fem männen vågar berätta hela sanningen för Bligh. Kaptenen
får bara veta att Lamb var den som skrämt bort fåglarna. Och Lamb får sig ett rejält
kok stryk. Han hade förtjänat döden. Det var också utan tvekan Lamb som en natt
hade stulit fläsk ur slupens lilla förråd när det var som knappast. Ingen annan av de
aderton är ett så eländigt kräk att han hade kunnat stjäla av det förråd som
kamraternas liv hängde på.
Mitt i natten när alla sover gör mr Fryer upp eld åt sig för att värma sig. Elden
sprider sig, och alla väcks av branden. Hela natten måste sedan alla kämpa för att få
elden under kontroll. Det blir för mycket för Bligh. Han gormar:
"Ni är då ena satans oduglingar allesammans, era värdelösa slashasar! Aldrig i
mitt liv har jag fört befäl över en uslare samling ömkliga kräk! Jag skickar er efter
fåglar till en ö som är fullpackad med sovande flygfän. Men ni klampar in som idioter
mitt i den sovande flocken och kommer tillbaka utan en enda. Jag skickar er att leta
efter ostron. Ni hittar inga och skyller på att det inte finns några, fastän stränderna är
fulla av ostronskal. Jag låter er fiska. Ni får ingen fisk, fastän havet dräller och kokar
av fisk. Ni bara väntar er att jag ska föda er! Och sluter jag ögonen i tio minuter så
hittar ni på något sattyg som riskerar allas våra liv! Kunde ni då inte hitta på
någonting bättre än att tända eld på hela ön? Och ni väntar er att jag ska föra er i
trygghet till Timor! Vid Guds död! Lyckas jag med det så är det ta mig djävulen inte
med hjälp av någon av er! Era klumpiga eländiga krakar, som inte kan ta hand om er
själva! Allt vad ni gör går på tok! Gud ska veta, att varenda en av er är värd alla de
kval som ni har fått på er lott!" Han tillägger för sig själv: "Och jag med." Sedan
fortsätter han: "Lägg er och sov igen! Det här är sista natten i land för er. Det är bäst att
ni utnyttjar den så väl som möjligt. Gud, vad jag lider och plågas av varje ögonblick
som vi inte använder till hemseglingen! Ni har tre timmar på er! Sedan far vi!"
Lamb måste bäras ombord följande morgon. Jag har aldrig sett någon ha så
våldsamma kräkningar. Men det är inte konstigt att han är sjuk efter gårdagens
frosseri, som lyckligtvis ingen utom vi som var med har fått veta någonting om. Han
ensam är medveten om hela vidden av sin skam, vanära och eländighet. Och vi måste
släpa det kräket med oss och tynga båten med det och föda det och hjälpa det för
humanitetens skull, denna värdelösa parasit, som är en sämre mänska än någon av oss
myterister.
Vi följer långsamt Nya Hollands kust. Det är en väldig kontinent, men slutligen
ligger det stora landet österut bakom oss. Förbi dess kuster har vi ledsagats av
jättehajar, jättekrokodiler och jättesoppsköldpaddor. Vi har naturligtvis inte kunnat
fånga någon läckerhet av det sistnämnda slaget.
Havet ligger nu framför oss i all dess eviga ödslighet. Grått och kallt i sin
förbjudande ogästvänlighet, vilt och hårt i sin obönhörliga hänsynslöshet ligger det i
all sin ändlöshet framför oss mellan oss och Timor. Återigen omfamnas vi av dess
mörka skoningslösa raseri. Återigen börjar stormarna, kölden, det totala lidandet och
vår fullständiga vanmakt och prisgivenhet. Havet är det raseri, det vansinne, det
elände, den tortyr och den ohyggliga mardrömmen som Christian dömde oss till. Det
var havet som berövade honom förståndet, som bemäktigade sig honom och som
förmörkade hans mänskliga sinne och fönuft, så att han offrade kapten Bligh och oss
åt den oemotståndliga naturkraften. Det spelar ingen roll att han gjorde rätt. Det var
ändå vansinnigt och värt att ångras och beklagas för evigt. Havet gav honom en
knäpp så att han tog lagen i egna händer, vilket man aldrig får göra. Havet berövade
kapten Bligh Bounty, havet tog lyckan ifrån honom, havet är det som bär skulden till
vår tragedi och vår olycka. Och grymmare än någosin är havet emot oss just nu. Vi
216