Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

hundra år sedan förstörde världsmetropolen Konstantinopel, och som jag för 25 år
sedan förlorade Ungern åt. Dessutom har det förekommit ständiga resningar överallt
så länge jag har levat.
Efter nederlagets fred i Augsburg 1555 har jag dragit mig tillbaka, gammal,
vithårig, utsliten, uttjänt och misslyckad. Jag har under mitt liv misslyckats i alla stora
företag som jag har gett mig in i, förlorat allt som jag har trott på och blivit sviken av
alla furstar, mänskor, institutioner och vänner som jag har givit mitt förtroende åt, det
vill säga alla utom en: påven.
Jag dör kanske i morgon. Endast en sak har jag ännu icke förlorat, och den kan ej
berövas mig: min fromhet.
Erasmus:
Hur kunde det gå så illa? Aldrig var det någons mening att vår tids största och
mest konstruktiva projekt skulle vändas till motsatsen genom världshistoriens mest
fatala urspårning. Hur i all fridens namn kunde denna gå till? Den är till och med
nästan omöjlig att rekonstruera och analysera.
Naturligtvis hade kyrkan sina fel, som måste avhjälpas, för kyrkans egen och dess
överlevnads skull. Det var ju vår enda kyrka, och det var ju bättre att bygga vidare på
den och rehabilitera den än att riva ner den och bygga en ny. Så resonerade jag och
alla andra tidens humanister. Så vi skred till verket i världens mest solklart
uppbyggliga uppsåt. Det fanns inte en ond tanke i någon av oss.
Jag översatte Bibeln till modernt latin och kommenterade den så att vem som helst
äntligen kunde börja begripa sig på den. Det behövdes, och det kunde kyrkan inte ha
någonting emot. Den ansåg sig förstås ha monopol på Bibeln och höll det för
betänkligt om inte rentav farligt att vem som helst skulle kunna få tillgång till den och
använda den efter eget skön. Folk kunde ju få farliga idéer av den. Och det var just
precis vad som hände. Martin Luther läste den och fick mycket farliga idéer av den.
Det var han som förstörde alltsammans genom att gå till barnslig överdrift i en
sorts megalomanisk fåfänga, som gjorde att han betraktade sig själv som världens
ende rättfärdige man medan han dömde alla andra som förtappade. Naturligtvis hade
han rätt, men han hade inte behövt gå till överdrift. Han hade inte behövt bryta sig
loss från kyrkan. Han hade inte behövt ta till våld. Han hade inte behövt gå in i
politiken. Han hade inte behövt göra sig mer till en vulgär demagog än till reformator.
Om han bara hade förblivit kristen hade ingen skada skett.
Felet var just det att han skapade en ny religion som inte var kristen, ungefär som
Muhammed bröt islam ut ur kristendomen, fastän den byggde helt och hållet på
Bibeln, som den profeten plagierade efter eget skön. På samma sätt plagierade Luther
kristendomen efter eget skön och kallade sin nya religion för den enda sanna
kristendomen, fastän den inrymde många okristna element, framför allt ett visst mått
av antisemitism.
Därmed var skadan skedd. Vår kyrka splittrades och separerade i två sekter,
varvid moderkyrkan fann sig förblöda och tvungen att sätta sig till motvärn och göra
sig allvarligt militant intill vedervärdighet, som om inkvisition och intolerans kunde
lösa några mänskliga problem. Plötsligt stod vi inför katastrofens faktum:
kristendomen hade söndrats så mycket, att den aldrig mer skulle gå att reparera.
Det var bara att erkänna faktum och resignera. Allt vad vi humanister hade verkat
för i två hundra år var förlorat. Vi stod inför ett universellt inbördeskrig inom
kristenheten, som vi inte kunde göra någonting åt. Det enda kloka att göra var att
vägra ta parti för någondera parten. Ty det enda säkra med varje inbördeskrig är, att
båda sidorna har fel, emedan de har utgjort en enhet och nu slåss mot varandra,
ungefär som i en galnings personlighetsklyvning. Så länge de båda hälfterna slåss
86