Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Mina vänner benämner mig dygdens triumf och kallar mig den idealiske kejsaren.
Huruvida de har rätt eller ej står ej i min makt att bedöma. De som kritiserar mig och
går emot mig anklagar mig för grymhet och för att jag går emot senaten. Huruvida
denna kritik är berättigad eller ej står i min makt att bedöma: den är fullt berättigad.
Jag är grym i mina förföljelser mot de kristna. Deras blod flyter på arenorna, och
jag påstås se därpå med välbehag. Varför är jag då sådan? Därför att mitt samvete inte
tillåter mig att vara annorlunda.
Jag låter de kristna förföljas därför att de ej dyrkar våra gudar och därför att de
fullständigt ignorerar våra klassiska och historiska traditioner. Få av dem vet vem
Homeros är, de skrattar åt Platon och kallar Vespasianus och Hadrianus för tyranner.
De anser att intet av allt det som utgör vår civilisation är något värt gentemot den
legendariske primitive orättvist korsfäste hjälte som de tror att var en gud. Han må ha
varit en gud. Gudar har vi gott om. En till är välkommen. Men kan vi romare utan
vidare godtaga att denne nye gudauppkomling inte bara vill sätta sig över alla gudar
och ifrågasätta den grund varpå det romerska imperiet är byggt utan dessutom vill
sätta sitt folk i sin sekt över oss romare och över alla folken i världen? Är det inte
naturligt för oss att göra motstånd mot ett litet ettrigt folk som vill välta omkull allt
som vi tror på? Om jag inte förföljde de kristna så skulle jag otvivelaktigt kritiseras
ännu hårdare för att jag inte förföljde de kristna. Jag förföljer dem dock inte för att jag
önskar följa folkets röst utan för att jag önskar följa gudarnas bud och de logiska
riktlinjerna för vårt romarrikes fortsatta välfärd och välstånd.
Därmed vill jag på intet sätt försvara förföljelsen av de kristna, som har
uppkommit helt apropå utan min hjälp eller tillskyndan av rent naturliga och
ekonomiska skäl: på grund av våra många krig blev det för dyrt att ha avlönade
gladiatorer på arenorna, varför staten ansåg det nödvändigt att tillfredsställa folkets
blodtörst genom att förklara alla statens fiender som tillåtna villebråd på arenorna.
Statens fiender är alla som vägrar erkänna statens religion, gudar och kejsare. Av ren
halsstarrighet vägrar någon kristen erkänna någondera. Dessa kristna, som vägrar
delta i försvarandet av Rom vid gränserna, får alltså i stället försvara sina liv på
arenorna.
Jag nämnde att det även är ett fel hos mig att gå emot senaten. Jag har ordnat så att
min son blir Caesar efter min död i trots mot alla senatens tronföljdsbestämmelser.
Varken Trajanus, Hadrianus, Antoninus Pius eller jag hade någon kejserlig fader.
Kejsarämbetet är ej ärftligt. Ändå har jag ordnat så att min son övertar purpurn vid
min död. Varför har jag gjort detta? För att jag betraktar min son som duglig nog. Han
är stark, tapper, käck, ivrig, nitisk och pigg. Han blir en bättre soldat än jag med tiden
och kanske även en bättre ledare. En bättre härförare och ledare än jag kommer att
behövas om tiderna fortsätter att försämras.
Jag har tillbringat femton år ute i fält mot kvader, markomanner och parter.
Barbarerna hotar runt alla rikets gränser, och det är ej lätt att hålla stånd överallt
samtidigt. Även inre faror hotar. Uppror har förekommit, och vår kultur, tusenfalt ack
och ve, förfaller och blir allt mer uppblandad med barbariska element. Rom hänger sig
åt allt lägre stående nöjen som beklagansvärt nog även min son på senare tid har
dragits in i. Han älskar Rom allt mer medan jag bara åser hur det blir alltmer urartat
och ruttet. En romare som ej gärna deltager i gladiatorspel på arenan skrattas ut, buas
ut eller föraktas och undvikes i det sociala livet i fortsättningen. De har blivit så
barbariska i Rom att de betraktar alla civiliserade mänskor som barbarer medan
endast barbari och vulgaritet är socialt vedertaget.
Denna sorgliga utveckling gynnades i hög grad av pesten som ryckte bort stora
delar av befolkningen i hela imperiet från land till land och från kust till kust. Kanske
är det dens fel att alla mänskor som ej slåss vid gränserna är livströtta, viljelösa och
apatiska.
40