Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

kort tid kan omintetgöra allt vad Gud har skapat och allt liv över huvud taget. Gud är
en vacker saga, men atombomben är verklighet. Och denna atombombsverklighet
finner jag mera skräckinjagande än något tänkbart abstrakt gudomligt väsen. Ty Gud
är i teorin liv, men atombomben är döden i praktiken.
Vem kan se filmbilder av Hiroshimas och Nagasakis för livet odugliggjorda men
ändå till livet dömda allt utom ihjälbrända offer? Vem kan se dessa brända människor
som är dömda till den mest långsamma och kvalfulla död som är möjlig utan att
påverkas därav intill vanvett? Och vad skall icke atombombens uppfinnare tänka inför
dessa hans hundratusentals långsamt och kvalfullt döende offer? Inför sådana fakta
kan icke ens en sådan vetenskapsman som jag längre förbli vetenskaplig, utan han
måste ge vika för ytterst personliga och kvalfulla subjektiva känslor och så kallade
samvetskval.
Jag är fördärvad för livet av min egen livsgärning. Bästa delen av mitt liv gav jag
åt atombomben. Jag lyckades med den, och jag blev stor och världsberömd genom
den, men någonstans i denna dödens universaltriumf gick människan jag förlorad, och
jag kan inte återfinna henne, mig själv, mitt goda jag, min kreativa arbetsförmåga. Jag
är slut som människa, arbetare och kreativ uppfinnare, ty jag skapade atombomben.
De män som i praktiken fällde bomberna över Japan har blivit vansinniga. Är även
jag vansinnig? Ja, jag är vansinnig så länge atombomben lever, ty atombomben är
historiens största vanvett. Och atombomben är universell. Atombomben är
inkarnationen av ett universellt destruktivt vanvett, som i sin ram omfattar hela
mänskligheten, och så länge detta vanvett, denna atombomb lever, skall även jag, hela
mänskligheten och hela världen vara offer för samma vanvett. Därför är det enda
vettiga för mig att göra i livet mera att av all min själ, kraft och hjärta till min sista
levnadsdag motarbeta atombomben och bekämpa dess vanvett.
Så är jag då av ödet dömd till att för resten av livet bekämpa mitt eget livsverk
och i den kampen ärelöst och ömkligt duka under.
Mahatma Gandhi:
Mr Churchill,
Tro inte att jag hatar England. Jag tror säkert att det är få hinduer som beundrar
och uppskattar ert imperium och er anrika kultur så mycket som jag gör; och bland
engelsmän ligger mig särskilt Rudyard Kipling varmt om hjärtat. Jag håller av er,
liksom Leo Tolstoj höll av tsaren, men vi måste gå skilda vägar, ty vi kan inte
acceptera er inställning till livet som vår. Ni har givit oss västerländsk demokrati, och
det är det värdefullaste vi har fått lära oss av er, och den kommer vi att slå vakt om,
liksom om er dygdesamma viktorianska kulturs minnen här i Indien; men för övrigt
måste vi få förbli hinduer. Ni är trots allt en ung praktiskt inriktad nation av världen,
medan Indien är en vis gammal man, som sätter mera värde på sin visdom än på sin
handlingskraft. Ni har er kristendom, vars historia är en dramatisk saga om
hänsynslösa martyrer, medan vi trodde på Gud kanske innan judendomen fanns. Den
moderna materialismen föddes hos er och spreds därifrån över världen, och den
allena framkallade de båda världskrigen och atombombens praktiska användning; och
det är denna utveckling som är så fullkomligt väsensfrämmande för oss och som gör
det omöjligt för oss att längre vara er tjänare. Vi kommer aldrig att kunna böja oss
under er kyrka, emedan kristendomen, liksom dess ursprung judendomen och även
islam, är en utmanande lära, medan vi försöker vara fridsamma. Era ismer,
revolutioner och världsomfattande intriger, från de europeiska monarkiernas
störtande under det första världskriget och framåt, har gjort att vi har fått nog av er;
och det är därför vi ber om att få gå vår egen väg. Och ni har ingen rätt i världen att
143