Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

är många strån vassare än den barnslige gaphalsen och dilettanten Hitler. Men det rör
mig inte i ryggen.
Det ligger i tiden att fara hårt fram med världen och mänskligheten. Det är inne att
utrota miljoner. Vem som helst som var i mitt ställe skulle vara lika grym som jag. Jag
är ju inte mer än en vanlig människa. Och genom att jag har den ställning jag har –
envåldshärskare över världens största rike med nästan två hundra miljoner
människoliv i min hand – måste jag försvara den mot de två hundra miljoner som vill
visa att de är lika mycket människor som jag. Och mitt enda vapen mot mänskligheten
är skräcken. Och i vår tid är det ett effektivt vapen.
Låt mig belysa min ställning med ett exempel. Vid en jordbrukskonferens nämns
mitt namn och citeras jag, varvid alla deltagare reser sig upp och applåderar. Så gjorde
de under Lenins tid, och därför gör de även så under Lenins efterträdare. Men jag är
snillrikare än Lenin. Jag har mina vakter, och det vet folket. De skulle bara våga låta
bli att applådera.
När de väl har börjat applådera vågar de därför inte sluta, ty de vet att den första
som slutar klappa i händerna åt Stalin kommer att noteras och kanske kallas till förhör
som misstänkt antistalinist och kontrarevolutionär. De klappar i fem minuter.
Armarna och händerna domnar. De vågar inte sluta. Vilket spektakel! De blir röda,
och de fetaste får hjärtklappning. De vågar inte sluta applådera! De känner sin Stalin.
Slutligen anser sig någon ledamot böra ingripa, slutar applådera och börjar tala i
mikrofonen. Genast slutar alla applådera och sätter sig. Någon vågade vara djärv nog
att ta risken att vara den första till att sluta applådera för Stalin, och det var vad ingen
på tio minuter hade vågat. Och den som slutligen vågade det blev mycket riktigt
noterad och efteråt kallad till förhör, varvid han befanns vara skyldig till någon form
av antisovjetisk verksamhet och skickad till Sibirien för resten av sitt liv. I vårt
socialistiska samhälle är ingen oumbärlig, och man klarar sig endast genom att vara
den som inte faller genom att se till så att alla andra faller genom att ange dem för
vilken struntsak som helst: alla angivelser tas på allvar, ty det ligger i allas intresse att
se så många huvuden som möjligt rulla utom ens eget, som bara sitter löst om man
upphör att höra till dem som anger, ty anger man inte blir man angiven som misstänkt
för sin medborgerliga passivitet. Döda eller dödas. Äta eller ätas. Det är vårt suveräna
socialistiska idealsamhälle. Inte skräckväldet i Paris efter den franska revolutionen var
så effektivt som mitt, som nu har hållit på i ett kvarts sekel, och min makt har aldrig
varit mera absolut. Nästan trettio miljoner människor har dödats i mitt land under
min tid och i mitt namn, men det rör mig inte i ryggen, ty vill man överleva i vårt
moderna samhälle får man inte ha ett samvete. Vem som helst skulle ha gjort vad jag
har gjort om han var i mitt ställe.
Karl Marx skulle ha skrattat av skadeglädje om han hade fått uppleva den
sovjetiska versionen av proletariatets diktatur! Han började ju som satanist på jakt
efter ett verktyg att kunna störta omkull samhällsordningen, tills han fann
socialismen. Hans lära är ingenting annat än ett hån mot den etablerade
traditionsförsvarande världen, och det är också vad detta socialistiska samhälle är: ett
hån mot allt mänskligt, allt civiliserat, all kultur och allt gott. Tsaren, som mördades
med hela sitt släkte och hela Rysslands kultur, för att han råkade leka sträng magister
med sitt folk och hota med pekpinnen, var en ängel mot oss socialister, som verkligen
anstränger sig för att överträffa Hitler och nazisterna i grymhet, sadism, omänsklighet
och djuriskhet. Jag är proletären som leder proletariatets diktatur. Jag är proletären
som manar alla proletärer till att göra revolution i alla länder och vräka omkull all
tradition, kultur, civilisation, religion och mänsklighet, som vi har gjort här i Ryssland
med Lenin som staffagefigur och attraktiv glansbild. Jag är proletären som har gjort
Ryssland till världens största och mäktigaste stat – på bekostnad av allt ryskt, men det
hör inte hit. Som präststuderande var jag proletär, och klokt nog gav jag kyrkan på
båten och blev till ett universellt hån av allt vad religion heter. Dessa heliga stofiler
153