Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Vad håller honom vid liv? Hans omättliga lust att se allt som försynen leder
honom förbi. Han har kartlagt hela vägen med alla kuster och öar från det Stora
Barriärrevet till den sista skymten av Nya Holland. Han har loggat alla dagar, tagit
solhöjden, bestämt longitud och latitud och fört noggranna anteckningar i loggboken
utan att missa en enda dag. Redan på kapten Cooks tid vann han rykte som den
skickligaste och mest noggranna kartläggare. De kartor som han nu har skisserat på
vår färd kommer säkert att tacksamt användas av många för hundra år framåt.
Klockan tre på natten den tolfte juni detta år 1789 ser Tinkler land. Det är Timor.
Månskenet gör det möjligt för den av oss som har ögon att urskilja den fjärran kusten.
Det är idag fyrtiofem dagar efter myteriet, och ännu har vi långt kvar till den
portugisiska kolonin på Timor. Timor är stort. Men vi har nu äntligen målet för vår
resa inom synhåll. Är det sant? Jo, allt är sant och även detta.
Fryer tittar stumt på landet och varken tror eller låter bli att tro. Elphinstone fattar
inte vad hans kamrater försöker säga till honom. Ingen kan få honom att fatta att vi är
nära land. Han tittar tomt och menlöst på ingenting vad man än säger åt honom. Cole
försöker fåfängt övertyga alla dem som inte tror, och mest försöker han få Elphintone
att förstå. Men Elphinstone fattar intet. Lebogue, den sjukaste av alla, sätter sig upp
med en klar glans i sina ögon. Hallet brister ut i gråt. Peckover är stum, men tårar
börjar tyst visa sig och trilla ner även för hans ögon. Bligh är behärskad för en gångs
skull, men han behärskar sina känslor blott med ansträngning. Han tar oss upp till den
nakna osköna verkligheten med att låta oss veta, att vi ännu har minst 250 kilometer
kvar. Och det är inte alls säkert att det finns någon portugisisk eller europeisk hamn
på Timor. Han ser ut som ett skelett, men ännu styr han vårt skepp med stadig hand.
Ibland får jag för mig att den flygande holländaren måste ha sett ut som Bligh gör nu:
som ett tusenårigt ännu ej helt förmultnat lik som just har grävts upp ur jorden.
Vi seglar vidare timme efter timme. Månen ledsagar vår väg. Vattnet är stilla och
blänker vackert i månens sken. Nelson, Ledward, Lebogue, Simpson, Hall och John
Smith är döende. Bligh ger dem de sista dropparna vin och lite senare de sista
dropparna rom. De kan inte äta. De är så ihjälsvultna att deras magar inte kan behålla
någon mat. Vad de än äter så kräks de genast upp det. Ledward har därtill ett
fruktansvärt rötsår på benet som ständigt blir värre. Alla har liggsår och skavsår som
inte vill läkas. Det eviga saltvattnet hindrar dem från att läkas. Ändå har åtminstone
Bligh, Fryer, Cole, Peckover, Tinkler och Hayward ännu krafter kvar. De fem utom
Bligh öser förtvivlat, ty vi har motström, och de små men branta vågorna dränker oss
oavbrutet. Det var inte en lång stund som vi låg i stilla vatten. Och sjön blir värre och
värre. Vi dränks oavbrutet som råttor, men havet rår inte på oss längre. Vi har blivit
immuna mot dess övervåld. Vi kippar efter andan och överlever.
Nu vet jag vad det är som håller Bligh uppe. Han älskar havet. Inte dess värsta och
mest omänskliga grymhet kan släcka Blighs kärlek till havet. Hans vapen mot
hänsynslöshetens, grymhetens och skräckens klimax är hans kärlek, och med det som
trumfkort triumferar han över havets hela församlade ondska. Ingen älskar havet
mera än vad kapten Bligh gör när det rasar som allra värst. Ja, han skulle utan vidare
kunna segla oss alla hem till England över såväl den indiska som den atlantiska
oceanen. Han är en ande och inte en kropp av kött och blod.
Ledward blir medvetslös. Nelson och Lebogue har inte långt kvar. Slupen rundar
en udde, och en fin liten vik blir synlig. I viken ligger det två europeiska skepp
förankrade. På stranden blänker några byggnader i månskenet. Ett fort blir synligt.
Det kan bara vara Kupang. Vattnet är lugnt. En kilometer kvar. Några hundra meter
kvar. Bligh har gjort det omöjliga. Han har fört sina sjutton överlevande män i
säkerhet till europeisk hamn. Rak i ryggen står han som en Odysseus i aktern på sin
kära slup. Hon har ridit över havet som en fregattfågel. Kapten Bligh skulle vilja kyssa
varje bord och varje spik i hennes skrov. Han har aldrig seglat ett bättre fartyg. Och
220