Den mänskliga tragedin — stora versionen - fritenkaren.se

Jag frågar även var och en av de andra icke-myteristerna om vi kan räkna med ett
lojalt uppträdande från dem eller ej, och de svarar alla positivt. Det finns ingenting ont
i någon av dem till skillnad från oss myterister, som utgör avskummet ombord.
Edward Young, Peter Heywood, George Stewart, James Morrison, Joseph Coleman
och William Muspratt är alla utmärkta män, Charles Norman och Thomas MacIntosh
är oumbärliga, och Michael Byrne är inte sämre än de åtta andra: med sin musikalitet
och underbara fiolmusik är han den naturligt neutralaste av oss alla och skulle varken
ha kunnat välja att ta parti för myteristerna eller för kapten Bligh. Han är det
oskyldigaste offret av oss alla. Myteriet var ett misstag och det mest förfärliga misstag
som jag någonsin har begått. Varför kunde jag inte behärska mig och härda ut? Varför
kunde inte Bligh behärska sig bara den minsta aning? Varför kunde vi inte alla följa
vårt förnuft i stället för våra känslor? Hur en sådan skandal i Englands sjöfartshistoria
som myteriet på Bounty över huvud taget kunde ske kan jag nu efteråt inte förstå. Jag
har begått det största brottet i sjöfartens historia och degraderat mig själv till den
uslaste av brottslingar. Men som sådan inser jag nu att ingen någonsin är så ångerfull
som en brottsling.
Heywood, Morrison, Stewart, Coleman och de andra lovar att hjälpa till ombord
och att leva med allas väl i tankarna så länge de är ombord på Bounty. "Det är
tillräckligt," svarar jag. "Jag fordrar inte mer av er. Men ni måste ha det klart för er att
min främsta plikt är att skydda dessa män och mig själv från att bli tillfångatagna av
någon brittisk örlogsman och att jag därför kommer att sätta våra intressen framför
era. Ni har dock lika full frihet ombord som någon av oss myterister, och ve den som
behandlar er skamligt!"
Young får bli min överstyrman. Jag har fattat tycke för karlen. Jag har alltid tyckt
om honom ända sedan vi lämnade England. Det är något så rättframt och enkelt över
honom, som om rättframhet var en självklarhet. Han är en ärlig man som säger vad
han tänker utan att blygas för sig själv. Den gode George Stewart får bli
understyrman. Heywood gör jag till min vaktstyrman, den ädle Morrison till
överskeppare och den rejäle Alexander Smith till underskeppare. Sålunda har jag
anförtrott de viktigaste posterna ombord åt icke-myterister, och ingen myterist kan
ifrågasätta dem.
Men vart skall vi ta vägen? Vi seglar på måfå. Kanske finner vi i dessa okända
farvatten någon okänd oupptäckt ö som vi kunde slå oss till ro på?
Dag och natt tänker jag på kapten Bligh och hans olyckskamrater. Jag drömmer
om dem varje natt. Det är med kärlek som jag drömmer om dem, ty i drömmen känns
det som om jag åter hade kontakt med dem. Dag och natt måste de hålla i gång, ösa
för livet och för varje dag lida mer av köld och svält. Jag drömde i natt att de hade ett
samtal om mig. Bligh blev rasande på den gode mr Nelson för att denne hade talat om
mig som mr Christian.
"Mr Nelson, låt mig aldrig mera höra den uslingen tituleras som en hederlig man!"
skrek mr Bligh, häftig som alltid. "Jag ber till Gud att jag måtte bli skickad till att söka
efter honom. Det finns inte en ö i Stilla Havet och inte en sandbank var han skulle
kunna vara säker för mig! Jag ska slita tarmarna ur honom vilken oupptäckt del av
Stilla Havet han än må försöka gömma sig i!" Hans vrede är så obehärskad och hans
hat så våldsamt, att jag vaknar av att han skriker ut det. Även de övriga aderton
chockeras till tystnad av hans outsläckliga hat för min person.
Hur länge månne Bligh och Purcell kunna stå ut med varandra? I min dröm gjorde
Purcell ett par utmärkta stänkskärmar som skulle motverka att det kom så mycket
vatten in i båten, och Bligh berömde hans arbete och sade att det var utmärkt. Purcell
svarade syrligt att det inte precis var utmärkt men väl det bästa som han kunde
åstadkomma med de små medel som stod till buds. En dag flyger de ihop med
varandra som de så ofta gjorde här ombord på Bounty. Purcell kunde aldrig tåla att
Bligh yttrade sig liksom en kännare om hans arbete.
211